Igår var en tung dag. En händelse gjorde mej så innerligt ledsen, besviken & arg. Respektlöst av vederbörande att handla på det sätt hen gjorde. Ett öppet sår i hjärtat som blöder än, en dag senare. Jag har lätt att överreagera samt att reagera spontant och igår blev det otroligt tydligt hur sårad jag blev. Hoppas och tror att det budskapet gick fram. Innan man gör något behöver man tänka lite, en konsekvensanalys helt enkelt. Å det som hände är för mej väldigt stort, även om andra tycker jag är larvig.
För att bli mer konkret så har alla våra barn ett gudomligt hår. Det blir långt, riktigt lent, väldigt lockigt och lite guldigt. När detta väl måste klippas är det med stor sorg i hjärtat, det är nästan som att klippa navelsträngen en gång till. Håret är deras utseende och det blir till en stor grej när det klipps av. När det sen växer ut igen är det mer ett vanligt hår, inget speciellt över. Vi har alltid tagit före och efter kort samt sparat de längsta lockarna till barnens första böcker. Vi har även alltid frågat barnet först, de har aldrig blivit klippta om de sagt nej eller varit osäkra. En öppen fråga har ställts, inga ledande. Och jag har verkligen arbetat för att bara klippa lite och snyggt så att det blir så jämnt som möjligt.
Det som hände igår var att hen klippte av allt! Inga kort blev tagna, det är ojämnt klippt och om sonen blivit tillfrågad vet jag inte. Han har nämligen sagt bestämt nej när vi frågat de sista gångerna, han ville ha långt hår. Så jag är osäker på detta. Varken jag eller pappan var förberedd på detta, ingen av oss blev tillfrågad. Respektlöst helt enkelt!
Ett förtroende tar många år att bygga upp men raseras på ett par minuter. När förtroendet även fått törnar tidigare tar det ännu längre tid att reparera. Så nu är det väl bara att börja om igen!
Några timmar efter detta, då jag fortfarande var väldigt ledsen fick jag veta ryktesvägen att en familj jag håller av otroligt mycket flyttar inom snar framtid. Barnen "förlorar" kompisar, vi vuxna likaså! Det går bra att hålla kontakten levande när det är rimligt avstånd när det går att ses lite nu och då, en tvåvägskommunikation. Men i det här fallet är det så långt att har vi turen så kommer vi ses nån gång eller par gånger om året. Och då envägskommunikation. Och detta känns för mej väldigt sorgligt samtidigt som jag har full förståelse för familjens val. Tur att Facebook finns i det här läget iaf. Lite lättare att skriva nån rad emellanåt.
Till sist vill jag påminna er läsare att jag skriver denna blogg för MIN skull, för att jag mår bra av det, egoistiskt ja!!! Att sätta ord på mina upplevelser hjälper mej att må bra och komma vidare. Någon tycker jag överreagerar och är larvig och nån håller med, så är det och så ska det vara. Vi är människor med olika värderingar, tankar och åsikter. På detta sätt kan jag förklara på ett djupare plan hur vissa saker känns som jag ibland har svårt för när jag är upprörd. Hoppas nu att jag INTE trampat någon på tårna, för det är inte min mening! Utan författandet är enbart för min skull, så jag kan lämna detta bakom mej och gå vidare!
Hoppas på en bra och sovande natt så kanske man kan le och vara som vanligt imorgon!
