I söndagskväll insjuknade Samuel väldigt fort. De första symtomen kom omkring sex och på en timme hade han sämre tal, ont i vä öga & arm, halva ansiktet hände liksom inte med alls. Vi ringde efter ambulans eftersom dessa symtom var lika med hjärnblödning. Så från första symtom till han satt i ambulansen hade det gått ca 2 timmar. Blodprov i Vilhelmina och sen färd mot Lycksele. I Lycksele röntgades han och första utlåtande var positivt. Men läkaren ville ha utredning så vidare färd mot Umeå. Där blev det provtagning och test av balans, känsel, kordination, syn, hörsel m.m. Ytterligare gransking av röntgen. Men efter en dag i Umeå kunde vi andas ut, troligast en infektion som satt sig på nerverna i kinden som ger halv ansiktsförlamning. De flesta blir helt återställda, hoppas Samuel är en av dom!
Just nu så kan han inte blinka med ögat, talar sämre, ja hela vä ansikte "hänger" och är "snett" men annars är han som vanligt. Inget ont eller så. För att rädda hans öga är det ögondroppar dagtid och lapp nattetid. Kortisontabletter i 10 dar ska förhoppningsvis göra tillfrisknandet fortare. Det kan ta upp till en månad innan han är helt bra igen. Återbesök om två veckor, då vi hoppas på positiva besked. Denna vecka har han varit hemma och bearbetat alla händelser och tagit det lugnt. Nu hoppas vi få igång han igen så det blir som vanligt nästa vecka igen. Han känner att det är "konstigt" i ansiktet så han verkar inte tycka det är jätteskoj att vistas ute... Kan förstå han, han har ett helt annat utseende och det är lite mer söl vid maten eftersom inte hela munnen fungerar. Specielt när han skrattar så ser det väldigt skumt och ovant ut.
Så nu har ni alla koll på våran händelserika vecka! Dock hade jag kunnat vara utan detta, har aldrig varit så rädd nån gång tror jag. Nu känner jag mig bara otroligt tacksam att det gick så bra som det gjorde och jag kommer värdesätta min tid med barnen betydligt högre än tidigare. För fy vad livet kan förändras fort. Så ni som läser detta, ta er en funderare på vad som är viktigt här livet och vilka som är betydelsefulla och gör det som hjärtat tycker! Smuts i hörnen, ovikt tvätt, orenoverat hus.... vad fan spelar det för roll egentligen?
Nu ska jag vara med Hampus en stund innan han somnar för natten
Jag älskar verkligen min familj <3 <3 <3
3 kommentarer:
Du har så rätt Maria! Det är bara synd att man behöver så dramatiska händelser för att se allt och alla underbara man har omkring sig och ta vara på det som finns här och nu. Mitt "uppvaknande" kom för några år sedan när gubben blev allvarligt sjuk.
Kram/Maria
Usch vilken upplevelse, en nära kompis fick i våras exakt samma grej med samma förfarande men hon är idag helt återställd så det ska nog gå bra för söte Samuel också.
Vi tänker på er! Kram från Sollebrunn
*Kram* Ja, jag håller med dig och jo, jag kan nog sätta mig in i din rädsla. Ok, jag vet ju inte exakt hur du kände dig men jag minns ju hur jag kände mig då äldsta grabben inte alls var kontaktbar.
Skicka en kommentar