... ja det har jag! Kanske inte är så objektiv dock, hehe. Bredvid mig har jag Sigrid som sitter och tränar på att tugga små små gurkbitar med rödrosiga och pluffsiga kinder. Gurkbitarna gör inte riktigt som hon vill och inte heller den söta lilla tungan. Skruttan är 11 månader idag, nästan ofattbart och om tre månader lämnar jag stafettpinnen till pappan i familjen då jag börjar arbeta. Detta känns kan jag lova.... men inte kan man vara så fräck att roffa åt sig alla föräldradagar. Ge och ta! Å dessutom blir det nya utmaningar på jobbet som känns spännande. Förhoppningsvis går en plan i lås och då blir det fem månaders jobb sen finns en tanke men vi får väl se om det går som vi tänkt.
Samuel kom hem från en fjällvandring med skolan med några stenar. De var tydligen väldigt viktiga att ta hem. Han hade sprungit och hoppat med dessa stenar i ryggsäcken hela turen. Nu ligger de vackert på vardagsrumsbordet tillsammans med lite rönnbär och en ljuslykta. Samuel har även slöjdat en sked till lillasyster, den blev så otroligt fin, han kan han min äldsta son. Emanuel var med på jakten en dag och då slöjdade han en virknål till mig. Krokig på flera ställen men ack så mycket kärlek, mitt hjärta smälte. Han vill nu att jag ska använda den, å det är lite tricksigt måste jag säga. Får se hur det går. Vidar är familjens stora clown just nu, han delar första plats med Emanuel. Glimten i ögat från tidig morgon till sen kväll, vad man säger spelar inte så stor roll. Men när han tycker något är fel, ja då får vi allt höra det med basta. Barnet som älskar djur i alla dess former är Molly, hon drömmer om en häst!Men just nu har hon en kanin, tycker det räcker faktiskt. Hampus är i behov av otroligt mycket närhet just nu, förvisso har det alltid varit så men sedan han började förskoleklass har behovet av närhet ökat enorm. Så vi passar på att mysa.
Nu börjar klockan närma sig sex och det är dags att gå upp och väcka barnen så de hinner vakna till och äta frukost innan skolbussen går.
Ha en fin dag!
onsdag 27 september 2017
tisdag 29 augusti 2017
Relation-förtroende-besvikelse
Hej!
Idag har vi haft ärenden i grannstaden med ett av barnen och samtidigt passade vi på att shoppa lite behövliga saker inför hösten och vintern. Även några bra fynd på Dollarstore gjordes. Billigt och bra för en tunn plånbok men säkert inte helt okej för dem som tillverkat dem.... Försöker alltid att tänka på hela processen, material och tillverkning samt transporter och det där emellan Men samtidigt måste jag se till familjens behov och ekonomi. Å som tröst till mig själv är att det sker inte så ofta numera, handling av billiga saker som kanske inte är helt okej för människovärdet och miljön.
Yngsta barnet som inte gillar att åka bil gillade det inte idag heller, skrik och gråt hela vägen. Vi blir så stressad hela familjen av detta så bilåkning undviks in i det längsta. Klockan går alldeles för fort dessa dagar då man är på resandets fot och det blev alldeles för sent hem. Men tack och lov var middagen framplockad och barnen kunde börja äta direkt och sen börja med kvällsrutinerna. I detta mindre kaos som utbröt med hungriga barn, trötta barnvakter och stressade resenärer (över allt skrik i bilen) upptäckte jag att det var städat på ett ställe där jag visste att det fanns påminnelselappar och post. Spontant höjer jag rösten och frågar efter allt som legat där. Lika spontant blir jag så arg. Jag hatar verkligen när andra människor fixar och grejar och städar i mitt hem. I mitt hem ordnar jag (o sambon) med saker utifrån vår tid och prioritering den dagen. Eftersom det är bara vi som vet vad som behöver göras när för att alla måsten ska hinnas. Å familjetiden är det som ligger på första plats, sen kommer städ, tvätt och annat. Jag struntar fullkomligt om det är skit i hörnen och flygande dammråttor, sånt kan jag ta sen. Inget som rymmer direkt.
Att upprepade gånger få uppleva att förtroendet spricker gör ont, framförallt då det bör byggas upp istället för att rivas. Jag kämpar med mitt tålamod var gång men idag har varit en dag med lillasysters skrik och besked som gjort mig tankspridd och som krävt en hel del energi av mig och så mötas av detta, då finns inget tålamod kvar.
Nu ska vi lägga barn och ta en vända hos djuren och leta papper...
//Maria
Idag har vi haft ärenden i grannstaden med ett av barnen och samtidigt passade vi på att shoppa lite behövliga saker inför hösten och vintern. Även några bra fynd på Dollarstore gjordes. Billigt och bra för en tunn plånbok men säkert inte helt okej för dem som tillverkat dem.... Försöker alltid att tänka på hela processen, material och tillverkning samt transporter och det där emellan Men samtidigt måste jag se till familjens behov och ekonomi. Å som tröst till mig själv är att det sker inte så ofta numera, handling av billiga saker som kanske inte är helt okej för människovärdet och miljön.
Yngsta barnet som inte gillar att åka bil gillade det inte idag heller, skrik och gråt hela vägen. Vi blir så stressad hela familjen av detta så bilåkning undviks in i det längsta. Klockan går alldeles för fort dessa dagar då man är på resandets fot och det blev alldeles för sent hem. Men tack och lov var middagen framplockad och barnen kunde börja äta direkt och sen börja med kvällsrutinerna. I detta mindre kaos som utbröt med hungriga barn, trötta barnvakter och stressade resenärer (över allt skrik i bilen) upptäckte jag att det var städat på ett ställe där jag visste att det fanns påminnelselappar och post. Spontant höjer jag rösten och frågar efter allt som legat där. Lika spontant blir jag så arg. Jag hatar verkligen när andra människor fixar och grejar och städar i mitt hem. I mitt hem ordnar jag (o sambon) med saker utifrån vår tid och prioritering den dagen. Eftersom det är bara vi som vet vad som behöver göras när för att alla måsten ska hinnas. Å familjetiden är det som ligger på första plats, sen kommer städ, tvätt och annat. Jag struntar fullkomligt om det är skit i hörnen och flygande dammråttor, sånt kan jag ta sen. Inget som rymmer direkt.
Att upprepade gånger få uppleva att förtroendet spricker gör ont, framförallt då det bör byggas upp istället för att rivas. Jag kämpar med mitt tålamod var gång men idag har varit en dag med lillasysters skrik och besked som gjort mig tankspridd och som krävt en hel del energi av mig och så mötas av detta, då finns inget tålamod kvar.
Nu ska vi lägga barn och ta en vända hos djuren och leta papper...
//Maria
tisdag 22 augusti 2017
10 månader!
Nästa vecka blir vår yngsta 10 månader! Det är ofattbart! Tiden går så otroligt fort och vissa perioder är det svårt att hänga med mentalt. När dottern föddes drabbades jag av en kraftig mjölkstockning och det var mycket mediciner och sjukhusbesök. Mitt liv var i sjukbubblan istället för i bebisbubblan. Jag var omtöcknad och hade ingen energi till något, rädd att jag inte skulle kunna amma och dåligt samvete för resten av familjen eftersom sambon/pappan fick ta allt arbete som gällde barn, djur och hus. I nästan två månader var jag sjuk innan jag kände mig helt återställd. Kameran hade inte tagits fram särskilt mycket under denna tid eftersom sambon inte tänker på den i vanliga fall och jag, ja hade helt andra saker i huvudet än kameran. Annars har jag tagit en massa foton i olika situationer. Jag vet att jag inte kunnat göra så mycket annorlunda då men jag kan inte acceptera att det blev som det blev. Den tiden som jag älskar så mycket gick på något vis förlorad och jag kan inte vinna tillbaka den. Min tanke var att mysa med alla barnen, åka skidor, ta barnvagns prommisar och hälsa på folk. Som jag brukar. Nu fanns ju tiden då jag var hemma och inte jobbade. Men det blev inte så! Detta är en sorg som är svår att hantera!
Ytterligare jobbigt är det då sambon inte vill ha fler barn, därför skulle jag njuta ännu mer och ta tillvara på tiden ännu mer, detta är ju sista bebistiden. Allt detta gör så ont så ont!
Efter att jag blev frisk har jag njutit, tagit vara på tiden, burit och skämt bort skruttan, tagit massor av foton mm. Men att hon är så stor nu är svårt att förstå. Samtidigt är det kul att följa allt hon lär sig och den utveckling hon gör. Min fina bebis!
Sambon blir kanske glad när skruttan blir större i alla fall, han blir åsidosatt. Barnen går först!
Ha en fin dag! Maria
måndag 14 augusti 2017
Sommaren
Vilken sommar! Även om den fortfarande är här så känns det att hösten är på intågande. Framförallt idag då vädret varit allt annat än varmt. Kraftig blåst, kring femton grader varmt och molnigt. Även några regndroppar har fallit.
Vi har arbetat med diverse projekt hela sommaren, både planerade men också en "akut" grej. Akut grejen blev ett nytt hönshus då det gamla inte var anpassat till just hönor och därmed svår städat, typ omöjligt att städa. Pga det fick vi någon trist parasit, som gjorde att våra fina kycklingar dog. Men snart har vi ett isolerat fint hönshus anpassat till just hönor. Detta till barnens stora förtret då deras rum ytterligare blev åsidosatt. Men men det finns ju en höst också.
De sista två dagarna har varit väldigt arbetsamma känslomässigt. I våras köpte vi två söta kattungar, Musse och Lady. Då vår katt är väldigt gammal och kanske inte orkar så länge till. Lekfulla och full av bus. De var helt hopplösa, lite tillsägelse brydde sig de inte om. Musse provocerade gärna hundarna och han kaxade sig alltjämt. I lördags kom han för nära en av hundarna (grönlandshund) och det small. Vi såg inte själva händelse förloppet men dottern såg att han åt på något. Hon tyckte det ser märkligt ut och springer dit. Det skriket och den omedelbara reaktionen från henne kommer sitta kvar länge i mitt huvud. Jag sitter och ammar samt dricker kaffe, lägger ner bebis på gräsmattan och springer till hunden. Å skriker jag också för fy fabian vilken syn. Vår fina söta och goa Musse finns inte mer på jorden. Hunden hade börjat tugga på katta ochäven om det inte var så länge sedan olyckan hände är en grönlandshund med
stark jaktinstink och överlevnadsförmåga snabb. Fick ta upp Musse med spade så allt kom med, vände på honom och ordnade till det så han såg fin ut inför begravningen. Synen sitter fastklistrad på min näthinna och vet inte hur jag ska kunna släppa detta. Alla barnen hjälpte till med att gräva hål, samla granris, blommor och stenar samt favoritleksaken. Vi grävde och grät, grävde och grät.
Nu ligger vår fina Musse begraven och jag hoppas han har det bra i katthimlen. Han är så mycket saknad!
Å hunden lever men fick en redig utskällning men till vilken nytta?! Vad kan man göra med en nedärv jaktinstinkt... typ inget alls! Men ingen är kompis med honom än.
Hoppas tiden suddar ut bilden av detta för jag har ont i magen så fort jag tänker på Musse. Vill minnas hans glittrande och busiga ögon, hans mysiga kurrande och hans vackra täckning, ja hela honom. En tuff tid!
//Maria
söndag 4 juni 2017
Handelsträdgårdsbesök
Idag var det egentligen tänkt att fortsätta med bäddarna i trädgårdslandet hemma på gården men svärmor ringde och önskade att fara på Handelsträdgården samt plantera på hennes mans grav. Hon är sjuk och klarar inte så mycket själv just nu så fem av barnen och jag följde henne. Det blev en riktigt mysig dag. Att strosa runt på Handelsträdgården är speciellt, dofterna och värmen och alla vackra färger och former. Jag blir alldeles glad och varm. Skulle inte köpa något men dottern var sugen att plantera då hon blev kär i några blommor, så de köptes. Jag hittade lite kryddväxter som fick följa med hem.
Svärmor hittade inte allt men mycket och det blev en fin plantering på hennes föräldrars grav samt hennes mans grav. Barnen tyckte det var konstigt att deras farfar låg begraven där, de har följt med många gånger men det är ändå svårt att greppa för dem. Barnen gick även en prommis runt kyrkogården och läste på gravstenarna och fann ett litet barn som blivit begraven och det tog dem ganska hårt. Många tankar och funderingar blev det och jag försökte svara så gott jag kunde.
Eftersom det även var mitt i lunchtid så önskade barnen ett besök på Frasses, jag var lite skeptisk eftersom vi ätit snabbmat en gång tidigare i veckan men även min mage var hungrig så så fick det bli. Å den snälla farmodern bjöd!
Väl hemma planterades det som köpts och Molly var så nöjd med allt. Medan vi varit borta hade göbben byggt om hönsgården så snart blir de instängda. Inget jag egentligen gillar men då äggen läggs lite här och var på gården samt att de förstör/äter upp alla mina odlingar måste det bli så här. Tråkigt för dem men det blir otroligt dyra djur när man inte får något i gengäld.
Nu väntar soffan och en tekopp.... kanske en bulle också, hehe
Gokväll!
Svärmor hittade inte allt men mycket och det blev en fin plantering på hennes föräldrars grav samt hennes mans grav. Barnen tyckte det var konstigt att deras farfar låg begraven där, de har följt med många gånger men det är ändå svårt att greppa för dem. Barnen gick även en prommis runt kyrkogården och läste på gravstenarna och fann ett litet barn som blivit begraven och det tog dem ganska hårt. Många tankar och funderingar blev det och jag försökte svara så gott jag kunde.
Eftersom det även var mitt i lunchtid så önskade barnen ett besök på Frasses, jag var lite skeptisk eftersom vi ätit snabbmat en gång tidigare i veckan men även min mage var hungrig så så fick det bli. Å den snälla farmodern bjöd!
Väl hemma planterades det som köpts och Molly var så nöjd med allt. Medan vi varit borta hade göbben byggt om hönsgården så snart blir de instängda. Inget jag egentligen gillar men då äggen läggs lite här och var på gården samt att de förstör/äter upp alla mina odlingar måste det bli så här. Tråkigt för dem men det blir otroligt dyra djur när man inte får något i gengäld.
Nu väntar soffan och en tekopp.... kanske en bulle också, hehe
Gokväll!
måndag 29 maj 2017
Utveckling
Godmorgon!
I flera dagar har jag tänkt att skriva några rader om känslan som infinner sig i mitt hjärta när barnen lär sig något nytt, behöver en ny storlek i kläderna eller när något annat stort händer i deras utveckling.
Barnen lär sig mycket och snabbt vilket är underbart, att få se deras stolthet och glädje när de klarat något som de inte trodde skulle fungera. En sådan enkel sak som att få på sig sockan själv eller skära maten eller något större som att lära sig cykla. Glädjefyllt för både barn och förälder. Samtidigt som denna stolthet och glädje infinner sig startar en process i mitt hjärta, som talar om att detta barn inte behöver mig lika mycket längre, nu klarar barnet ytterligare en sak alldeles själv. Även om barnet självklart behöver sina föräldrar precis lika mycket ändå så finns det mer kunskap hos barnet som gör att han/hon klarar sig lite mer själv.
I mitt hjärta gör det ont samtidigt som det är glädje när dessa utvecklingssteg tas, bebistiden går så fort och oavsett vilket barn i ordningen det är tycker jag att tiden inte finns för att njuta i den utsträckningen jag skulle vilja. Jag har haft samma känsla för vår äldsta som för de andra fem. Bebistiden är helt klart "min" bästa tid. Att mysa, ha dem nära och lukta på dem, en bebis luktar så speciellt. De är söta som socker och man kan sitta och titta på dem i flera timmar. Hjärtat svämmar över av kärlek till de små. Men allt eftersom de växer måste kläder bytas ut och de utvecklas mot självständiga individer och detta gör ONT! För mig! Trodde att det skulle bli bättre då fler barn fötts, att man på något sätt skulle vänja sig, men icket. Istället upplever jag det bara än jobbigare. Nu är Sigrid 7 månader och hon har inte så bråttom att lära sig saker, hon tar det ganska lugnt och är nöjd när de andra barnen leker och busar med henne. Men hon är dock 7 månader, även det känns jobbigt. Fatta, 7 månader redan!!! Å snart är det åter igen dags för att byta storlek...! Ett starkt ord, men jag känner bara ångest! Detta är något jag nu försöker att lära mig leva med och hoppas att jag hittar några bra strategier för det. Så när jag är nedstämd ibland har det oftast med detta att göra.
Å Hampus har två veckor kvar på förskolan sen sommarlov och sen börjar han i förskoleklass. Han ska alltså börja åka buss efter sommarlovet och jag har bara ett barn att lämna/hämta på förskolan. Det har aldrig skett tidigare och Vidar har bara ett läsår kvar på förskolan sen går han vidare till förskoleklass och vips så har jag fem barn på skolan och ett på förskolan. Sådana här saker skrämmer mig och det gör ont i hjärtat. Jag vill ha dem små mycket längre. Undrar hur mina föräldrar kände och upplevde dessa frågor?
Älskar självklart alla barn precis lika mycket och när de bli äldre blir relationen på ett annat sätt och umgänget förändras över tid. Att hitta på saker och göra saker tillsammans med barnen är jättekul det också. Slalomåkningen t.ex. det är så kul att åka med barnen, de är så duktiga i backen. Så jag försöker att hela tiden se fram emot dessa guldstunder.
Det som är skönt är att jag läst om andra mammor som känner likadant som jag i olika bloggar, vilket är otroligt skönt, att inte vara ensam om dessa känslor. Även om det inte hjälper så mycket så är det skönt att veta att jag inte är ensam i världen som känner och tycker så här.
Nu ska Vidar och jag spela lite shack!
Ha en bra dag!
I flera dagar har jag tänkt att skriva några rader om känslan som infinner sig i mitt hjärta när barnen lär sig något nytt, behöver en ny storlek i kläderna eller när något annat stort händer i deras utveckling.
Barnen lär sig mycket och snabbt vilket är underbart, att få se deras stolthet och glädje när de klarat något som de inte trodde skulle fungera. En sådan enkel sak som att få på sig sockan själv eller skära maten eller något större som att lära sig cykla. Glädjefyllt för både barn och förälder. Samtidigt som denna stolthet och glädje infinner sig startar en process i mitt hjärta, som talar om att detta barn inte behöver mig lika mycket längre, nu klarar barnet ytterligare en sak alldeles själv. Även om barnet självklart behöver sina föräldrar precis lika mycket ändå så finns det mer kunskap hos barnet som gör att han/hon klarar sig lite mer själv.
I mitt hjärta gör det ont samtidigt som det är glädje när dessa utvecklingssteg tas, bebistiden går så fort och oavsett vilket barn i ordningen det är tycker jag att tiden inte finns för att njuta i den utsträckningen jag skulle vilja. Jag har haft samma känsla för vår äldsta som för de andra fem. Bebistiden är helt klart "min" bästa tid. Att mysa, ha dem nära och lukta på dem, en bebis luktar så speciellt. De är söta som socker och man kan sitta och titta på dem i flera timmar. Hjärtat svämmar över av kärlek till de små. Men allt eftersom de växer måste kläder bytas ut och de utvecklas mot självständiga individer och detta gör ONT! För mig! Trodde att det skulle bli bättre då fler barn fötts, att man på något sätt skulle vänja sig, men icket. Istället upplever jag det bara än jobbigare. Nu är Sigrid 7 månader och hon har inte så bråttom att lära sig saker, hon tar det ganska lugnt och är nöjd när de andra barnen leker och busar med henne. Men hon är dock 7 månader, även det känns jobbigt. Fatta, 7 månader redan!!! Å snart är det åter igen dags för att byta storlek...! Ett starkt ord, men jag känner bara ångest! Detta är något jag nu försöker att lära mig leva med och hoppas att jag hittar några bra strategier för det. Så när jag är nedstämd ibland har det oftast med detta att göra.
Å Hampus har två veckor kvar på förskolan sen sommarlov och sen börjar han i förskoleklass. Han ska alltså börja åka buss efter sommarlovet och jag har bara ett barn att lämna/hämta på förskolan. Det har aldrig skett tidigare och Vidar har bara ett läsår kvar på förskolan sen går han vidare till förskoleklass och vips så har jag fem barn på skolan och ett på förskolan. Sådana här saker skrämmer mig och det gör ont i hjärtat. Jag vill ha dem små mycket längre. Undrar hur mina föräldrar kände och upplevde dessa frågor?
Älskar självklart alla barn precis lika mycket och när de bli äldre blir relationen på ett annat sätt och umgänget förändras över tid. Att hitta på saker och göra saker tillsammans med barnen är jättekul det också. Slalomåkningen t.ex. det är så kul att åka med barnen, de är så duktiga i backen. Så jag försöker att hela tiden se fram emot dessa guldstunder.
Det som är skönt är att jag läst om andra mammor som känner likadant som jag i olika bloggar, vilket är otroligt skönt, att inte vara ensam om dessa känslor. Även om det inte hjälper så mycket så är det skönt att veta att jag inte är ensam i världen som känner och tycker så här.
Nu ska Vidar och jag spela lite shack!
Ha en bra dag!
tisdag 9 maj 2017
Pengar
Gokväll!
Pengar är ett intressant ämne utifrån många perspektiv, framförallt idag när det ska bytas pengar innan den 30 juni. Tre av våra barn får månadspeng samt "godispeng" eftersom de valt bort godis. I helgen kollade vi igenom hur mycket som ska bytas ut och idag tog jag pengarna till banken och frågade hur vi gick tillväga. Vet sen tidigare att vår bank är kontantfri men hade hoppats på någon smidig lösning.
Någon smidig lösning vet jag inte om det blev Men vi måste "ta" barnens pengar, handla upp dem och sen ta ut nya pengar och ge till barnen. Alltså en process som tar ett tag. Vår bankkvinna frågade varför vi inte skaffade bankkort till barnen, det var gratis. Det vore å ena sidan smidigt men oerhört svårt att få barnen att förstå pengars värde när de aldrig får jobba med riktiga pengar. Barnen är så stolta när de får sin penga var månad och de räknar samt sorterat deras pengar och tänker på sina respektive drömmar. Med ett bankkort blir det abstrakt och oengakännslan försvinner. Å så måste de (läs jag) komma ihåg tre bankkortskoder till!!! Hur ska det gå?
Å andra sidan kan veckopengen bara föras över enkelt från mitt konto och ska barnen handla kan de dra kortet. Problem blir på läger och loppisar och andra ställen där det inte finns möjlighet till kortbetalning.
När det gäller det kontantfria samhället är jag fröken bakåtsträvare, jag tror verkligen inte på det! När det blir strömavbrott, internetstrul eller annan kris där systemen ligger nere, vad gör människan då? Ibland kan avbrotten faktiskt bestå en längre tid om det är otur. Våra gamla, unga och utvecklingsstörda som kan ha svårt med det abstrakta och blir därmed utanför samhället. Tycker att vi kan ha kontanter parallellt med digitaliseringen så att varje enskild individ kan göra det som hen känner sig mest trygg med. Varför ska det ena utesluta det andra? Hur tänker ni? Ni som ger era barn månads/veckopeng hur gör och tänker ni?
Fortsatt trevlig kväll!
Pengar är ett intressant ämne utifrån många perspektiv, framförallt idag när det ska bytas pengar innan den 30 juni. Tre av våra barn får månadspeng samt "godispeng" eftersom de valt bort godis. I helgen kollade vi igenom hur mycket som ska bytas ut och idag tog jag pengarna till banken och frågade hur vi gick tillväga. Vet sen tidigare att vår bank är kontantfri men hade hoppats på någon smidig lösning.
Någon smidig lösning vet jag inte om det blev Men vi måste "ta" barnens pengar, handla upp dem och sen ta ut nya pengar och ge till barnen. Alltså en process som tar ett tag. Vår bankkvinna frågade varför vi inte skaffade bankkort till barnen, det var gratis. Det vore å ena sidan smidigt men oerhört svårt att få barnen att förstå pengars värde när de aldrig får jobba med riktiga pengar. Barnen är så stolta när de får sin penga var månad och de räknar samt sorterat deras pengar och tänker på sina respektive drömmar. Med ett bankkort blir det abstrakt och oengakännslan försvinner. Å så måste de (läs jag) komma ihåg tre bankkortskoder till!!! Hur ska det gå?
Å andra sidan kan veckopengen bara föras över enkelt från mitt konto och ska barnen handla kan de dra kortet. Problem blir på läger och loppisar och andra ställen där det inte finns möjlighet till kortbetalning.
När det gäller det kontantfria samhället är jag fröken bakåtsträvare, jag tror verkligen inte på det! När det blir strömavbrott, internetstrul eller annan kris där systemen ligger nere, vad gör människan då? Ibland kan avbrotten faktiskt bestå en längre tid om det är otur. Våra gamla, unga och utvecklingsstörda som kan ha svårt med det abstrakta och blir därmed utanför samhället. Tycker att vi kan ha kontanter parallellt med digitaliseringen så att varje enskild individ kan göra det som hen känner sig mest trygg med. Varför ska det ena utesluta det andra? Hur tänker ni? Ni som ger era barn månads/veckopeng hur gör och tänker ni?
Fortsatt trevlig kväll!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)