Funderationer

Jag ser mig själv som stark och envis med förmågan att kämpa med vassa armbågar. Jag vill att rätt ska vara rätt och är något fel vill jag rätta till det. Jag älskar att prata och att skriva, kommunicera med andra människor samt vända och vrida på saker. Alltid får man någon ny input att fundera över och kanske att man förändrar sitt tankesätt eller kommer på något nytt och bättre. Jag läser gärna andra bloggar och lyssnar på poddar för att ytterligare få mer input och få möjligheter att se på saker utifrån olika perspektiv. 

Nu blåser det förändringars vindar, jag känner mig inte lika stark och envis längre och jag orkar inte kämpa för det jag brinner för på samma sätt längre. Anledningen är att så mycket tråkigheter hänt sista åren och i många år har vi fått kämpa för vår sons behov. Mormor och morfar är gamla och mår inte toppenbra, mormor har fått diagnos och morfar har misstänkt diagnos. En dag i taget när det gäller dem. Jobbigt eftersom de bor så pass långt ifrån oss och möjligheterna är små att hälsa på ofta. 

Ända sedan sonen föddes har vår magkänsla funnits att något felar, vi har hela tiden fått "slåss" för att förklara och beskriva hans beteende och vi har fått noll förståelse från alla. Allt från BVC, skolhälsovård och förskola/skola. Vi har kämpat i det tysta, försökt inhämta kunskap från olika håll men svårt då vi inte vetat riktigt vad som felar. Testat väldigt många olika metoder, inte mycket har fungerat. Pluggat psykologi och gjort ytterligare förändringar. Till slut fick vi vår bekräftelse med en multidiagnos. Många dörrar öppnades och mycket hjälp och en helt annan förståelse från omvärlden har infunnit sig. Däremot har nu insikten själv kommit ikapp. Vi har en handikappad son! Det är livslångt och mycket hjälp kommer han behöva på sin livs resa. Vi kommer troligen alltid att få kämpa för honom i dagens byråkratiska värld. 

Snart är min föräldraledighet slut, vilket är med blandade känslor. Jag har helt underbara arbetskamrater och jobbet är jättekul med många utmaningar. Men att vara hemma med barnen är dock ändå det jag  trivs allra bäst med. Att lämna lillskrutt hemma med pappan och fara till jobbet känns oerhört jobbigt. Tacksam över att vi slipper skola in henne på förskolan nu iaf. Men jag vill ju vara hemma längre men samtidigt kan jag inta ta pappans möjlighet till ledighet också. Jag hoppas dock att hon inte väljer att sluta amma tvärt bara för att jag är borta några timmar mitt i dan. Hoppas på att kunna amma länge till. Men det blir nog bra, bara jag kommer igång med jobbet och finner en bra balans mellan familj och jobb. 

Idag är det kallt ute och därmed ett otroligt fint vinterväder. Så nu tänker jag klä på barnen och se till att vi alla får lite frisk luft så batterierna laddas så vi blir lite piggare. 

Ta hand om varandra!