Känslostorm

Jag vaknade i morse med en förhoppning om mänskligheten, att man kunde lita på människor som lovar saker. Men fy vad jag är naiv, det ska jag sluta med. Ska tro ont om folk till de bevisar motsatsen. Nej det ska jag inte men tron om en objektiv och transparent syn av politiker, ja det trodde jag faktiskt det fanns. Men nu vet jag bättre.

Sossarna, centern och till viss del vänstern, de är ena riktiga jävla idioter. Trots att de får höra från förvaltningen och dess risk och konsekvensanalyser att det är orimligt att avveckla två byskolor på tre månader, på ett för barnen säkert sätt, samt att arbetsmiljölagen, skollagen och även barnkonventionen kommer troligen att brytas genom detta beslut, hävdar de ändå en avveckling! Då anser jag att man är faktaresistent, subjektiv och principiell. Ikväll sitter dessa idioter och firar medan vi andra får gå hem och trösta barn som grinar och inte vill gå till skolan.

Båda dessa skolor som nu lades ner är välfungerande med 100 % behöriga lärare med goda ord från Skolinspektionen samt elevenkäter. Medan tätortens kommunala skola är så full att de bekostar fyra moduler, två enkla och dubbel för att rymma eleverna. En modul kostar 1,2 miljoner per år. Nu ska alltså ytterligare 70 elever in på den här skolan. Inga valmöjligheter kommer att finnas inom kommunal regi. Vad händer med alla barn, hur kommer de att tas emot? Hur stöttar man och arbetar så det bli en skola för alla, behovs barnen speciellt? Hur många hemmasittare blir det? Å lärarna, de som redan har en hög arbetsbelastning? Hur många sjukskrivningar kommer det bli? Jag personligen har svårt att se några besparingar i detta galna beslut.

Det jag är så otroligt tacksam för är den friskola vi har på tätorten, Strandskolan. Våra barn kommer att få plats där eftersom de stått på kö en tid. De får fortsätta att gå på en liten enhet med så klasser och bra interaktion mellan grupperna. Hade det inte varit så hade jag nog avvägt att flytta härifrån. Till en kommun som faktiskt prioriterar barnen och som har en framtidstro. För Vilhelmina har inget av det just nu, jag ser bara mörker! Och av den skatt jag betalar får jag inte mycket, ingen service kvar i byn. Vi får gladeligen klara oss själva.

Genom att mina fyra barn, som detta beslut gäller, kommer gå på Strandskolan så spar inte kommunen ett smack på oss, det glädjer mig också! Medan de politiker som röstade för en avveckling av skolorna avskyr även Strandskolan. Å den skolan växer :)

Tjatig och gnällig mamma!

Fy vad jag känner mig en tjatig, gnällig och väldigt besvärlig mamma  gentemot sonens skola. Det är inget jag vill vara och jag är allt annat än bekväm i situationen. Samtidigt kan jag inte bara låtsas som att allt är bra. Ända sedan sonen började i förskola som liten har det funnits en magkänsla hos oss föräldrar som sagt till oss att detta barn inte är som alla andra. Men all personal inom professionen har alltid lugnat oss och sagt att det är bra. Ju äldre sonen blivit desto starkare magkänsla men inte något gehör från varken förskoleklassen eller skolan. Skolsystern sa till mig i ett av alla samtal "ge honom mera kärlek så löser det sig". Ord som var nedvärderade att höra och ord som jag aldrig kommer glömma, ord som tog extremt hårt i mitt hjärta. Vi gav och ger honom så mycket kärlek det bara går men ändå kvarstår problemen och det inte goda måendet hos sonen.

Sonen hann börja i femman innan vi blev skickade till BUP och det var när jag förlorade fattningen på ett utvecklingssamtal som den läraren förstod allvaret från vår sida! Fortfarande inte någon större förståelse från skolan men nu har vi åtminstone startat en utredning och får se vad den säger.

Häromkvällen fick sonen en panikattack när han skulle börja träna sina engelska glosor som ligger på en hemsida vid namn glosor.eu. Läraren hade lagt till två stycken meningar. Sonen började skrika, grina, hyperventilera, röra armar och ben på ett sätt som han inte brukar göra. Ungefär som när man blir tokig på myggen på sommaren, då flaxar man för att de ska försvinna. Hela han kropp blev som en överspänd fiolsträng, varenda muskel spände sig. Han visste inte var han skulle ta vägen. Hur jag än pratade med honom så nådde jag inte fram. Efter en promenad och många samtal lugnade han ner sig, det tog flera timmar. Allt detta för två meningar! Kontaktade skolan och berättade vad som hänt och bad att detta inte skulle göras flera gånger. Fick ett motiverande svar tillbaka från skolan om syftet och jag förstår läraren till punkt och pricka men hen förstår inte mig. Bad i alla fall att nästa gång en sådan här överraskning kommer vill jag veta det först så jag kan prata med sonen innan han loggar in samt att det vore bra om läraren pratade med sonen enskilt på skolan om syftet. När sonen på detta vis är förberedd så brukar det mesta gå så mycket bättre.

Hur i hela friden ska man få en skola att förstå sonens ökade behov? Mer förutsägbarhet, tydlighet och förberedelser så blir han mindre stressad och därmed klarar han vardagen mycket bättre och även kunskapsinhämtningen.

Hälsningar mamman som inte vill gnälla men måste

Mycket skola

Att arbeta som lärare är jättekul, trivs så bra på skolan med både elever och lärare. Tacksam över att ha ett arbete att gå på som känns bra. Jag har varit nervös för utvecklingssamtalen men nu har jag avverkat ca hälften och även den biten känns bra. Hoppas även föräldrar och barn känner sig nöjda.  Det enda arbetsamma är att jag måste köra på Vilhelmina varenda dag. Det blir långa dagar, men hoppas rutinen snart sitter och det flyter på bättre. Har funderat på att lägga lite förtroendetid hemma, bara för att hinna vara med barnen på deras vakna tid. Men samtidigt är det farligt då det är lätt att arbeta för mycket. 

I veckan har Samuel haft läxa med sig hem, matte. Ett område han tyckte var jobbigt så vi har räknat på även hemma. Mycket skola blir det dessa dagar, kämpar med elever på dagen och mina egna på kvällen. Inser dock att när man som vuxen inte är insatt i skolans värld är det inte heller så lätt att hjälpa sina barn. Igår skulle Magnus sitta med Samuel och arbeta med matten. Det var jättesvårt och han överlämnade det till mej. Så idag har både Magnus och Samuel fått öva. Det är kul när man får känna sig duktig samtidigt blir jag rädd för vad som komma skall! Barnen blir äldre, det ställs högre krav på både de och vi föräldrar. När Magnus som ändå har ett "mattehuvud" inte riktigt kan stötta en årskurs trea, hur ska det blir för oss när barnen blir äldre? När barnen behöver hjälp i t.ex. år 9. Tur att det är några år kvar, hehehe

Nu nalkas jul och jag kan inte låta bli att sjunga julsånger och jag har även spelat lite själv. Det är ju så mysigt. Å när snön kom blev det ju inte bättre, inte heller när Ica har börjat plocka fram grejer.... Hittade så fina lådor igår som jag ville köpa men jag sprang snabbt därifrån. Ikväll ska jag öppna mitt Panduro paket och där i ligger lite höstfix iaf. Dock kom snön så jag får tänka mer vinter i mitt projekt. 

Ha en trevlig kväll!