Jultidningsförsäljning

I år har jag haft två barn som sålt jultidningar och det har varit en hel del arbete runt det. Barnen lär sig dock mycket i och med denna resa. Ekonomi, våga prata och sälja, att saker ska göras även om de inte har lust just den dagen, att vara företagsam m.m. Så även om det innebär mer jobb för oss vuxna så ser vi positivt på detta. I två år har vi hållit på med detta och skulle gissa att det blir ganska många år framåt. Det har fungerat väl med alla kunder utom en familj. Kunderna har varit snabba och swischa eller meddelat att de har kontanter hemma. En del har swischat i förskott, en del vid leverans och en del har betalat kontant vid leverans. Rekommendationerna från bolagen är att betalning bör ske i förskott eller i samband med leverans. De rekommenderar inte att leverera och invänta senare betalning. Detta har vi följt, förutom i ett fall. Å då känns det så otroligt tråkigt och ledsamt när man ändå har varit godtrogen och levererat utan att få betalt för att vi trott på familjen. Men flertalet påminnelser har behövt innan vi tillslut fått pengar. Detta skuggar ju hela arbetet med detta. Barnen blir besvikna och ledsna de också eftersom de inte får sina premier. Jag betalade fakturan ändå trots saknad betalning så premierna kommer men lite senare än tänkt.

En del människor verkar uppenbarligen inte ha någon betalningsmoral eller någon förståelse att det är barn som säljer och man kanske behöver vara mer ödmjuk. Jag vill inte säga till mina barn nästa år när de går ut på säljrunda att ni kan sälja till alla utom den familjen, men samtidigt måste man kunna lita på att kunderna håller det som de lovat.

Jag är så otroligt tacksam att ALLA andra kunder har skött sig exemplariskt, tack! Hoppas på återseende nästa år :)

Ha nu en riktigt trevlig torsdag!
//Maria

Byråkrati

Under sonens utredning på BUP var det problem att få tag på läkare, vi blev därför tvungna att åka till Skellefteå för det besöket. Detta stötte till problem men tillslut hade vi löst resan med hjälp av snäll kusin på göbbens sida. Vi fick träffa en jätteduktig läkare som fungerade väl med sonen. Utredningen blev klar och en ny resa börjades. Eftersom vi har omfattande försäkringar på alla barn samt ett tillägg for dolda sjukdomar anmälde jag detta till Moderna försäkringar med ett ersättnings anspråk. Då visade det sig att för att kunna få ut ersättning skulle vi ha ett beviljat vårdbidrag på Försäkringskassan. Jag ringde till Försäkringskassan och frågade hur jag skulle gå till väga. Ansökte via deras hemsida, inga problem. Det krävdes ett läkarutlåtande från BUP. Kontaktade BUP om det, här kom det andra hindret. Det finns fortfarande inte läkare i den omfattningen som krävs så vi skulle få träffa ytterligare en ny läkare i Lycksele denna gång eftersom den första läkaren som vi träffade inte "brukar" skriva sådana här utlåtande. Ifrågasatte detta och efter ett antal telefonsamtal löste vi detta med en videokonferens. Tid för detta bokades in så fort BUP hade möjlighet, när denna dag väl kom avbokades besöket. Tidsfristen för Försäkringskassan har denna dag redan löpt ut. Ny tid för läkarutlåtande skulle bokas in en dag i Lycksele, videokonferensens möjlighet var nu inte aktuell, den nya tiden var samma dag som vi har föräldrautbildning på BUP. Denna dag fungerade alltså inte.

Det jag starkt ifrågasätter i denna historia är att VARFÖR ska vi ha ett beviljat vårdbidrag inom den statliga försäkringen för att ha en möjlighet att söka ersättning från vår PRIVATA försäkring som vi dyrbetalat i alla år? OM vi tillslut får ett beviljat bidrag från Försäkringskassan blir vi en familj som kommer få bidrag varje månad av staten trots att vi inte hade valt detta i första läget. På ett sätt blir vi TVINGADE till detta pga av byråkrati. Anledningen till att vi köpt en omfattande försäkring är just att vi vill klara oss själva och INTE vara beroende av staten. HUR ska man kunna påverka och förändra sådant?

Likaså har vi detta med läkarutlåtande, VARFÖR kan inte den läkare vi träffade i Skellefteå skriva ett utlåtande istället för att vi ska åka till Lycksele igen och få reseersättning och ta upp en läkares dyrbara tid då denna säkert har andra patienter som är mer i behov av dennes tid.

Känner bara att jag vill dra täcket över huvudet men det hjälper inte alls. Återigen får man ta en kamp med olika instanser. Det har vi gjort i alla år för att sonen ska få den hjälp han är i behov av och någonstans i min värld, uppenbarligen en naiv värld, trodde jag att det skulle bli lite lättare när vi hade en skriftlig bekräftelse på hans problematik. Men nu kavlar jag upp armarna igen och tar fram mina vassa armbågar!!!

Avslutar detta inlägg men en positiv sak, Malgovik skola som vi fått kämpa med och emot i alla år har äntligen fått ett ungt hälsotema samt en rektor som det verkar vara go i så sonen har fått ett helt annat gehör på skolan och hans mentor har ändrat flera saker i sitt tankesätt och besvarar mina önskningar med en öppen  hjärtlig dörr. Hoppas nu att detta kommer fortsätta bra hans sista två år i byskolan. TACK!

Ha en bra dag!

Vilken vecka!

Idag har solen äntligen visat sig, tjohoo! Trots att jag inte hade möjligheten att vara ute just då kändes det ljuvligt att se den genom fönstret. Tänk att efter en relativt kall och solfattig sommar fick vi en väldigt blöt och grå höst. Jag som trodde det skulle bli en fin sådan efter denna sommar. Nu får vi hoppas att vintern bli kall och fin med mycket snö och härliga vinteraktiviteter.

Veckan som gått har gått i olyckans tecken. I tisdags ringde de från skolan, dottern hade fått en pinne i ögat och hon såg suddigt samt kände ett tryck mot ögat, det blev alltså en sväng på vårdcentralen för koll. Tack och lov såg det bara bra ut! Jag hade alla sex barnen med mig och vi fick vänta ett bra tag och undersökningsrummet var väldigt litet med mycket intressanta saker för barn så några svettpärlor fanns i pannan när vi väl var klara.

På onsdagen hade barnen en dag i stan, bad, musik och bibliotek stod på schemat. Även denna dag ringer de från skolan och berättar att dottern tappat balansen och fallit in i bastuaggregatet. Badvaktmästaren och en annan vuxen bedömer det som att en läkare bör titta på det. Eftersom jag för tillfället inte hade någon bil hemma och befann mig 30 minuters bilväg från badet och Vårdcentralen följer dotterns mentor henne på sjukan. TACKSAM är bara förnamnet! Skyndade mig att ringa hem pappan som hade bilen och så mötte de upp dottern och mentorn på vårdcentralen. Det blev kylbalsam och omläggning samt återbesök dagen efter.

Torsdag och fredag var vi på sjukan och la om brännskadan som är ytlig men ganska stor till ytan. Allt såg bra ut och hennes allmäntillstånd helt vanligt. Men imorse vaknade hon och mådde pyton. Huvudvärk, kräkning, feber, ont på brännskadan och ett allmän tillstånd som var jätte dåligt. Efter ett samtal med 1177 for vi åter igen ner på vårdcentralen. Pappan arbetade så farmodern fick ställa upp på att vara barnvakt till de andra. Väl på sjukan togs tempen, 40.3 och sänkan som låg på 85. Shit tänkte jag, ingen vanligt förkylning här inte. De tog bort förbandet och det luktade inte ok. En infektion i brännsåret! Pencillin i tio dagar och så tog de en odling i såret. Hon är så duktig min tjej! Det är sällan hon är sjuk men när hon väl är sjuk så blir det ordentligt.

Nu hoppas jag att hon svarar på pencillinet och att det ser bättre ut imorgon när det är omläggning och läkartitt. Inte så jättevanligt att det bli infektion i ett brännsår, men det händer och det är ju typiskt att det händer just nu. Hoppas innerligt att nästa vecka blir bättre.

Ha en bra lördagskväll!
//Maria

Världens sötaste och goaste barn...

... ja det har jag! Kanske inte är så objektiv dock, hehe. Bredvid mig har jag Sigrid som sitter och tränar på att tugga små små gurkbitar med rödrosiga och pluffsiga kinder. Gurkbitarna gör inte riktigt som hon vill och inte heller den söta lilla tungan. Skruttan är 11 månader idag, nästan ofattbart och om tre månader lämnar jag stafettpinnen till pappan i familjen då jag börjar arbeta. Detta känns kan jag lova.... men inte kan man vara så fräck att roffa åt sig alla föräldradagar. Ge och ta! Å dessutom blir det nya utmaningar på jobbet som känns spännande. Förhoppningsvis går en plan i lås och då blir det fem månaders jobb sen finns en tanke men vi får väl se om det går som vi tänkt.

Samuel kom hem från en fjällvandring med skolan med några stenar. De var tydligen väldigt viktiga att ta hem. Han hade sprungit och hoppat med dessa stenar i ryggsäcken hela turen. Nu ligger de vackert på vardagsrumsbordet tillsammans med lite rönnbär och en ljuslykta. Samuel har även slöjdat en sked till lillasyster, den blev så otroligt fin, han kan han min äldsta son. Emanuel var med på jakten en dag och då slöjdade han en virknål till mig. Krokig på flera ställen men ack så mycket kärlek, mitt hjärta smälte. Han vill nu att jag ska använda den, å det är lite tricksigt måste jag säga. Får se hur det går. Vidar är familjens stora clown just nu, han delar första plats med Emanuel. Glimten i ögat från tidig morgon till sen kväll, vad man säger spelar inte så stor roll. Men när han tycker något är fel, ja då får vi allt höra det med basta. Barnet som älskar djur i alla dess former är Molly, hon drömmer om en häst!Men just nu har hon en kanin, tycker det räcker faktiskt. Hampus är i behov av otroligt mycket närhet just nu, förvisso har det alltid varit så men sedan han började förskoleklass har behovet av närhet ökat enorm. Så vi passar på att mysa.

Nu börjar klockan närma sig sex och det är dags att gå upp och väcka barnen så de hinner vakna till och äta frukost innan skolbussen går.

Ha en fin dag!

Relation-förtroende-besvikelse

Hej!
Idag har vi haft ärenden i grannstaden med ett av barnen och samtidigt passade vi på att shoppa lite behövliga saker inför hösten och vintern. Även några bra fynd på Dollarstore gjordes. Billigt och bra för en tunn plånbok men säkert inte helt okej för dem som tillverkat dem.... Försöker alltid att tänka på hela processen, material och tillverkning samt transporter och det där emellan Men samtidigt måste jag se till familjens behov och ekonomi. Å som tröst till mig själv är att det sker inte så ofta numera, handling av billiga saker som kanske inte är helt okej för människovärdet och miljön.

Yngsta barnet som inte gillar att åka bil gillade det inte idag heller, skrik och gråt hela vägen. Vi blir så stressad hela familjen av detta så bilåkning undviks in i det längsta. Klockan går alldeles för fort dessa dagar då man är på resandets fot och det blev alldeles för sent hem. Men tack och lov var middagen framplockad och barnen kunde börja äta direkt och sen börja med kvällsrutinerna. I detta mindre kaos som utbröt med hungriga barn, trötta barnvakter och stressade resenärer (över allt skrik i bilen) upptäckte jag att det var städat på ett ställe där jag visste att det fanns påminnelselappar och post. Spontant höjer jag rösten och frågar efter allt som legat där. Lika spontant blir jag så arg. Jag hatar verkligen när andra  människor fixar och grejar och städar i mitt hem. I mitt hem ordnar jag (o sambon) med saker utifrån vår tid och prioritering den dagen. Eftersom det är bara vi som vet vad som behöver göras när för att alla måsten ska hinnas. Å familjetiden är det som ligger på första plats, sen kommer städ, tvätt och annat. Jag struntar fullkomligt om det är skit i hörnen och flygande dammråttor, sånt kan jag ta sen. Inget som rymmer direkt.

Att upprepade gånger få uppleva att förtroendet spricker gör ont, framförallt då det bör byggas upp istället för att rivas. Jag kämpar med mitt tålamod var gång men idag har varit en dag med lillasysters skrik och besked som gjort mig tankspridd och som krävt en hel del energi av mig och så mötas av detta, då finns inget tålamod kvar.

Nu ska vi lägga barn och ta en vända hos djuren och leta papper...

//Maria

10 månader!

Nästa vecka blir vår yngsta 10 månader! Det är ofattbart! Tiden går så otroligt fort och vissa perioder är det svårt att hänga med mentalt. När dottern föddes drabbades jag av en kraftig mjölkstockning och det var mycket mediciner och sjukhusbesök. Mitt liv var i sjukbubblan istället för i bebisbubblan. Jag var omtöcknad och hade ingen energi till något, rädd att jag inte skulle kunna amma och dåligt samvete för resten av familjen eftersom sambon/pappan fick ta allt arbete som gällde barn, djur och hus. I nästan två månader var jag sjuk innan jag kände mig helt återställd. Kameran hade inte tagits fram särskilt mycket under denna tid eftersom sambon inte tänker på den i vanliga fall och jag, ja hade helt andra saker i huvudet än kameran. Annars har jag tagit en massa foton i olika situationer. Jag vet att jag inte kunnat göra så mycket annorlunda då men jag kan inte acceptera att det blev som det blev. Den tiden som jag älskar så mycket gick på något vis förlorad och jag kan inte vinna tillbaka den. Min tanke var att mysa med alla barnen, åka skidor, ta barnvagns prommisar och hälsa på folk. Som jag brukar. Nu fanns ju tiden då jag var hemma och inte jobbade. Men det blev inte så! Detta är en sorg som är svår att hantera! 

Ytterligare jobbigt är det då sambon inte vill ha fler barn, därför skulle jag njuta ännu mer och ta tillvara på tiden ännu mer, detta är ju sista bebistiden. Allt detta gör så ont så ont! 

Efter att jag blev frisk har jag njutit, tagit vara på tiden, burit och skämt bort skruttan, tagit massor av foton mm. Men att hon är så stor nu är svårt att förstå. Samtidigt är det kul att följa allt hon lär sig och den utveckling hon gör. Min fina bebis! 

Sambon blir kanske glad när skruttan blir större i alla fall, han blir åsidosatt. Barnen går först! 

Ha en fin dag! Maria 

Sommaren

Vilken sommar! Även om den fortfarande är här så känns det att hösten är på intågande. Framförallt idag då vädret varit allt annat än varmt. Kraftig blåst, kring femton grader varmt och molnigt. Även några regndroppar har fallit. 

Vi har arbetat med diverse projekt hela sommaren, både planerade men också en "akut" grej. Akut grejen blev ett nytt hönshus då det gamla inte var anpassat till just hönor och därmed svår städat, typ omöjligt att städa. Pga det fick vi någon trist parasit, som gjorde att våra fina kycklingar dog. Men snart har vi ett isolerat fint hönshus anpassat till just hönor. Detta till barnens stora förtret då deras rum ytterligare blev åsidosatt. Men men det finns ju en höst också. 

De sista två dagarna har varit väldigt arbetsamma känslomässigt. I våras köpte vi två söta kattungar, Musse och Lady. Då vår katt är väldigt gammal och kanske inte orkar så länge till. Lekfulla och full av bus. De var helt hopplösa, lite tillsägelse brydde sig de inte om. Musse provocerade gärna hundarna och han kaxade sig alltjämt. I lördags kom han för nära en av hundarna (grönlandshund) och det small. Vi såg inte själva händelse förloppet men dottern såg att han åt på något. Hon tyckte det ser märkligt ut och springer dit. Det skriket och den omedelbara reaktionen från henne kommer sitta kvar länge i mitt huvud. Jag sitter och ammar samt dricker kaffe, lägger ner bebis på gräsmattan och springer till hunden. Å skriker jag också för fy fabian vilken syn. Vår fina söta och goa Musse finns inte mer på jorden. Hunden hade börjat tugga på katta ochäven om det inte var så länge sedan olyckan hände är en grönlandshund med 

stark jaktinstink och överlevnadsförmåga snabb. Fick ta upp Musse med spade så allt kom med, vände på honom och ordnade till det så han såg fin ut inför begravningen. Synen sitter fastklistrad på min näthinna och vet inte hur jag ska kunna släppa detta. Alla barnen hjälpte till med att gräva hål, samla granris, blommor och stenar samt favoritleksaken. Vi grävde och grät, grävde och grät. 

Nu ligger vår fina Musse begraven och jag hoppas han har det bra i katthimlen. Han är så mycket saknad! 

Å hunden lever men fick en redig utskällning men till vilken nytta?! Vad kan man göra med en nedärv jaktinstinkt... typ inget alls! Men ingen är kompis med honom än. 

Hoppas tiden suddar ut bilden av detta för jag har ont i magen så fort jag tänker på Musse. Vill minnas hans glittrande och busiga ögon, hans mysiga kurrande och hans vackra täckning, ja hela honom. En tuff tid! 

//Maria