Ekorrhjulet

Go´kväll!

Under min arbetskarriär, alltså sedan studenten har jag arbetat, studerat, varit arbetssökande och föräldraledig i olika sysselsättningsgrader. Periodvis har det varit mer än 100% och perioder har det varit en lägre procent. Samhället strävar efter 100%, så även jag eftersom jag periodvis varit inskriven på arbetsförmedlingen. Då har jag inte haft något val. Jag har dock aldrig riktigt gillat detta med att lönearbeta som en tok och vara hur trött som helst när man är hemma och ledig. Den lediga tiden har som oftast handlat om att försöka återhämta sig. Framförallt de tider då jag varit runt 100%. Efter att barnen föds så har jag hellre varit hemma med dem än att lönearbeta. Å andra sidan ska man betala räkningar, mat samt andra utgifter som man har. Det har alltså varit att infinna sig i ledet och springa i ekorrhjulet. Trots att jag inte tyckt om det alls!

Vi har ändå haft tur, jätte tur faktiskt, jag har studerat med barnen hemma och sambon har önskeschema så vi har kunnat pussla ihop mycket och det har givit våra barn färre timmar på omsorgen och fler timmar hemma. För detta är vi otroligt tacksamma! I våras jobbade jag mina 80% men var otroligt trött och sliten samt saknade barnen mer än vanligt, främst den yngsta. Jag trivs jättebra på min arbetsplats samt med mitt yrkesval, men ibland blir det bara för mycket. Jag var ofta nedstämd och hann inte med det jag ville, varken på jobbet eller hemma. Kände mig otillräcklig helt enkelt.

Att göra en förändring är alltid svårt, ska det fungera eller inte? Blir det bättre eller sämre? Men vi valde att, jag går ner på 50% och sambon slutar ta på sig extrapass så att det blir mer stabilt på hemmaplanen och att vi får mer tid för återhämtning och våra intressen för att få må bra, att öka sitt välbefinnande helt enkelt. Att det blir mindre i plånboken är vi medvetna om och det krävs mer planering för att det hela ska gå ihop men det är det värt, tror vi! Nu har det gått några veckor in på terminen och jag har ork och energi för hemmaarbete och jag tycker mitt jobb är ännu roligare att utföra. Jag reflekterar mer och orkar ta in omvärlden på ett annat sätt. Så hittills är detta ett mycket bra beslut. Jag mår mycket bättre!

Alla har inte möjlighet att bryta de mindre bra mönstren med jobb och familjeliv utan måste kämpa på, all styrka till er! Men jag är övertygad att det finns människor som kan göra förändring. Ni som mår mindre bra eller är allmänt less och nedstämd, tänk utanför boxen. Vad är det som egentligen är viktigt? Konsumtion och status prylar, utlandsresor, m.m. eller familjen, hälsan och det allmänna välbefinnandet? Livet är alldeles för kort för att slarvas bort, utan det ska fyllas med glädje och sorg och var människa har rätt till att må bra och välja hur livet ska se ut. Därför jobbar vi mindre och ger våra barn glada och goa föräldrar som har tid för dem, för tid det är det som behövs!

Ta hand om er!
Kram

Lördagstankar

Just nu är det så många tankar i mitt huvud, flera av dem tar så mycket energi från mig och inget kan jag påverka. Självklart kan jag påverka på ett sätt men vissa saker bara är. Det går att påverka sina tankar, är de positiva eller negativa eller finns det möjlighet att göra en omformulering och på så sätt uppmuntra sig själv. Helt enkelt att arbeta på sitt mentala förmåga men det är inte lätt. Det är inte bara händelser som jag ska förhålla mig till utan även andra människor. Jag utgår från att alla människor gör sitt bästa, utifrån sina förutsättningar men är man olika som personer så kan det krocka ändå. Då går ens egna mentala förmåga på högvarv vilket innebär att ytterligare energi går åt. Oavsett så hoppas jag på något bra utav detta!

Bredvid mig ligger världens sötaste bebis, en bebis som växer och utvecklas för var dag. Det är så mycket som händer för henne just nu att det är svårt att hänga med samt förstå att vi snart inte har någon bebis hemma längre. Snyft! Att se hennes glädje när hon kommer på något nytt eller upptäcker nya saker i sin omgivning är ljuvligt men samtidigt skriker och gråter mitt hjärta. Bebistiden är den bästa tiden, doften och myset och kärleken till ens barn är så stort. Så stort att jag tror inte det finns ord som kan beskriva de känslorna. Sambon vill inte ha fler barn och det gör mig ledsen, in i märgen. Självklart respekterar jag det men jag har mycket att bearbeta själv för att komma vidare. En stor sorg för mig. Normen är väl två eller tre barn och vi har sex gemensamma. Jag borde vara nöjd. Trots det känner jag mig inte klar. Kanske är det känslor som kommer med tiden, att det liksom behöver växa fram. Men just nu är det väldigt jobbigt.

Ni som läser och har barn, växer "jag är nöjd" känslor fram eller är det en känsla som bara uppstår?

Att få följa sina barns utveckling från bebis och uppåt i åldrarna är helt underbart. Varje ålder har både mindre trevliga sidor och väldigt trevliga sidor och allt däremellan. Är även väldigt fascinerad över hur olika barnen är trots samma föräldrar, och vad vi tror, ganska lika uppfostran samt lika grundvärderingar i familjen. De äldre barnen kan man hitta på en hel del med nu och de kommer med förslag och vi kan diskutera med dem på ett helt annat sätt. De båda är även på väg in i tonåren och det kan bli en spännande tid, så även skrämmande. Beroende på hur de tar motgångar och i vilket social krets de hamnar i.

Nu har klockan tickat iväg och John Blund knackar på dörren. Imorgon är en ny dag som bör innehålla en del arbete då jag som vanligt ligger ett steg efter. Men jag hoppas även att det blir en del gårdsarbete gjort. Det är mestadels helger som jag hinner arbeta på gården, på vardagarna är det fullt upp med så mycket annat. Men snart sommarlov...

Ta hand om varandra!
//Maria

Galen tanke...

... eller är det inte det? Igår var jag och fikade hos en god vän och vi sörrade om ditt och datten medan barnen lekte. I ett samtal så kläcker hon en ide som jag i stunden finner helt super galen. Men nämnde vad som sagts till göbben hemma och han tyckte kanske inte att den var lika galen. Så nu har jag grubblat och tänkt samt vridit fördelar mot nackdelar och inser att nej, iden är nog inte så galen trots allt. Det är faktiskt något som går lite hand i hand med mina värderingar och vision om framtiden. Så nu har jag bestämt att jag ska ägna denna ide lite mer tid och så får vi se vad som händer.

Sigrid har inte sovit på ca en vecka nattetid ordentligt. Hon kan vakna och vara väldigt orolig och vill inte ha mat men vill heller inte sova och hon blir bara arg när jag trugar i henne ett bröst eller en tutte. Själv vill man bara sova och jag tänker inte riktigt klart. Nu har jag nått min gräns för vad jag orkar så ikväll gav vi henne mera ersättning, tror ni hon åt? Nej, hon åt sina 60 ml och inte en droppe till så vi står i alla fall på samma ställe. Nu ligger hon och trätt i sin fina faders knä och gör honom tokig.

Solen har lyst hela dagen och det har varit så varmt och skönt ute så dagen har tillbringats utomhus. Än ligger en massa snö kvar men har gått ett varv och plockat lite skräp, vi har eldat lite ris, myst med hönorna och ammat så klart! Satt på lillstugans bro och där reflekterades solen så pass mycket att jag kunde sitta i kortärmad tröja en stund, vilken härlig vårkänsla.

Nu blir det att hoppas i sängen och hoppas på det bästa, imorgon är det lördag och ledigt för hela familjen så kanske man kan sova mitt i dagen en sväng...

//Maria

Tacksamhet!

Sista veckan har mina tankar gått till en familj som förlorat sitt först födda barn, en jättefin liten tös som valde att flyga iväg till änglarna. Jag kan knappt ana hur föräldrarna känner sig nu. Det måste vara det värsta som en förälder kan uppleva. Jag hoppas innerligt att de får den stöttning och hjälp som de är i behov av. Familjen står oss inte nära men mina tårar har runnit  för deras skull då jag försökt tänka in mig i deras situation. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn! All kärlek, styrka och mod till Er!

Samtidigt känner jag en otrolig tacksamhet för att vi har alla våra sex fina älskade barn hos oss. Friska och krya. Att ta tillvara på dagarna med barnen känns ännu viktigare, att prioritera vad som är måste göras och bör göras och vad som är viktigt för familjen i detta nu. Tiden går så fruktansvärt fort och jag vill inte sitta på äldre dagar och ångra saker utan jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och känna en trygghet i att jag gjorde rätt utifrån den dagens förutsättningar.

Att leva i nuet tycker jag är svårt, jag tränar varje dag på det och ibland går det bra och ibland mindre bra. När man som vi är en stor familj behövs det planering och ordnas med logistik emellanåt för att vardagen ska fungera väl. Men visst finns det saker som skulle kunna vänta på bättre dagar som jag ändå envisas med att göra. Ibland för min egen skull, för att må bra själv.

Idag ska jag eventuellt titta på en ny barnvagn. Vi har flera vagnar hemma men ingen som är toppen bra att styra. Endast syskonvagnen som är bra men det är så konstigt att styra den när det bara är Sigrid som ligger i den. Å singelvagnarna vi har är gamla och inte hela. Blir så irriterad varje gång jag är ute på prommis. Samtidigt är det en onödig kostnad då det är sista bebisen i familjen, om sambon får bestämma, men vill skämma bort lillan och mig själv nu. Om jag inte gör det misstänker jag att ångern får sätta in senare i livet. Det finns en hel del saker jag ångrar redan nu i beslut som tagits därför vill jag verkligen känna in vad jag känner och upplever och försöka göra det rätta! Som ett försvar är att vagnen var väldigt fin på bilderna och den var inte fruktansvärt dyr och lite använd.

Ta hand om varandra!

//M