Utveckling

Godmorgon!

I flera dagar har jag tänkt att skriva några rader om känslan som infinner sig i mitt hjärta när barnen lär sig något nytt, behöver en ny storlek i kläderna eller när något annat stort händer i deras utveckling.

Barnen lär sig mycket och snabbt vilket är underbart, att få se deras stolthet och glädje när de klarat något som de inte trodde skulle fungera. En sådan enkel sak som att få på sig sockan själv eller skära maten eller något större som att lära sig cykla. Glädjefyllt för både barn och förälder. Samtidigt som denna stolthet och glädje infinner sig startar en process i mitt hjärta, som talar om att detta barn inte behöver mig lika mycket längre, nu klarar barnet ytterligare en sak alldeles själv. Även om barnet självklart behöver sina  föräldrar precis lika mycket ändå så finns det mer kunskap hos barnet som gör att han/hon klarar sig lite mer själv.

I mitt hjärta gör det ont samtidigt som det är glädje när dessa utvecklingssteg tas, bebistiden går så fort och oavsett vilket barn i ordningen det är tycker jag att tiden inte finns för att njuta i den utsträckningen jag skulle vilja. Jag har haft samma känsla för vår äldsta som för de andra fem. Bebistiden är helt klart "min" bästa tid. Att mysa, ha dem nära och lukta på dem, en bebis luktar så speciellt. De är söta som socker och man kan sitta och titta på dem i flera timmar. Hjärtat svämmar över av kärlek till de små. Men allt eftersom de växer måste kläder bytas ut och de utvecklas mot självständiga individer och detta gör ONT! För mig! Trodde att det skulle bli bättre då fler barn fötts, att man på något sätt skulle vänja sig, men icket. Istället upplever jag det bara än jobbigare. Nu är Sigrid 7 månader och hon har inte så bråttom att lära sig saker, hon tar det ganska lugnt och är nöjd när de andra barnen leker och busar med henne. Men hon är dock 7 månader, även det känns jobbigt. Fatta, 7 månader redan!!! Å snart är det åter igen dags för att byta storlek...! Ett starkt ord, men jag känner bara ångest! Detta är något jag nu försöker att lära mig leva med och hoppas att jag hittar några bra strategier för det. Så när jag är nedstämd ibland har det oftast med detta att göra.

Å Hampus har två veckor kvar på förskolan sen sommarlov och sen börjar han i förskoleklass. Han ska alltså börja åka buss efter sommarlovet och jag har bara ett barn att lämna/hämta på förskolan. Det har aldrig skett tidigare och Vidar har bara ett läsår kvar på förskolan sen går han vidare till förskoleklass och vips så har jag fem barn på skolan och ett på förskolan. Sådana här saker skrämmer mig och det gör ont i hjärtat. Jag vill ha dem små mycket längre. Undrar hur mina föräldrar kände och upplevde dessa frågor?

Älskar självklart alla barn precis lika mycket och när de bli äldre blir relationen på ett annat sätt och umgänget förändras över tid. Att hitta på saker och göra saker tillsammans med barnen är jättekul det också. Slalomåkningen t.ex. det är så kul att åka med barnen, de är så duktiga i backen. Så jag försöker att hela tiden se fram emot dessa guldstunder.

Det som är skönt är att jag läst om andra mammor som känner likadant som jag i olika bloggar, vilket är otroligt skönt, att inte vara ensam om dessa känslor. Även om det inte hjälper så mycket så är det skönt att veta att jag inte är ensam i världen som känner och tycker så här.

Nu ska Vidar och jag spela lite shack!
Ha en bra dag!

Pengar

Gokväll!
Pengar är ett intressant ämne utifrån många perspektiv, framförallt idag när det ska bytas pengar innan den 30 juni. Tre av våra barn får månadspeng samt "godispeng" eftersom de valt bort godis. I helgen kollade vi igenom hur mycket som ska bytas ut och idag tog jag pengarna till banken och frågade hur vi gick tillväga. Vet sen tidigare att vår bank är kontantfri men hade hoppats på någon smidig lösning.

Någon smidig lösning vet jag inte om det blev Men vi måste "ta" barnens pengar, handla upp dem och sen ta ut nya pengar och ge till barnen. Alltså en process som tar ett tag. Vår bankkvinna frågade varför vi inte skaffade bankkort till barnen, det var gratis. Det vore å ena sidan smidigt men oerhört svårt att få barnen att förstå pengars värde när de aldrig får jobba med riktiga pengar. Barnen är så stolta när de får sin penga var månad och de räknar samt sorterat deras pengar och tänker på sina respektive drömmar. Med ett bankkort blir det abstrakt och oengakännslan försvinner. Å så måste de (läs jag) komma ihåg tre bankkortskoder till!!! Hur ska det gå?

Å andra sidan kan veckopengen bara föras över enkelt från mitt konto och ska barnen handla kan de dra kortet. Problem blir på läger och loppisar och andra ställen där det inte finns möjlighet till kortbetalning.

När det gäller det kontantfria samhället är jag fröken bakåtsträvare, jag tror verkligen inte på det! När det blir strömavbrott, internetstrul eller annan kris där systemen ligger nere, vad gör människan då? Ibland kan avbrotten faktiskt bestå en längre tid om det är otur. Våra gamla, unga och utvecklingsstörda som kan ha svårt med det abstrakta och blir därmed utanför samhället. Tycker att vi kan ha kontanter parallellt med digitaliseringen så att varje enskild individ kan göra det som hen känner sig mest trygg med. Varför ska det ena utesluta det andra? Hur tänker ni? Ni som ger era barn månads/veckopeng hur gör och tänker ni?

Fortsatt trevlig kväll!

Galen tanke...

... eller är det inte det? Igår var jag och fikade hos en god vän och vi sörrade om ditt och datten medan barnen lekte. I ett samtal så kläcker hon en ide som jag i stunden finner helt super galen. Men nämnde vad som sagts till göbben hemma och han tyckte kanske inte att den var lika galen. Så nu har jag grubblat och tänkt samt vridit fördelar mot nackdelar och inser att nej, iden är nog inte så galen trots allt. Det är faktiskt något som går lite hand i hand med mina värderingar och vision om framtiden. Så nu har jag bestämt att jag ska ägna denna ide lite mer tid och så får vi se vad som händer.

Sigrid har inte sovit på ca en vecka nattetid ordentligt. Hon kan vakna och vara väldigt orolig och vill inte ha mat men vill heller inte sova och hon blir bara arg när jag trugar i henne ett bröst eller en tutte. Själv vill man bara sova och jag tänker inte riktigt klart. Nu har jag nått min gräns för vad jag orkar så ikväll gav vi henne mera ersättning, tror ni hon åt? Nej, hon åt sina 60 ml och inte en droppe till så vi står i alla fall på samma ställe. Nu ligger hon och trätt i sin fina faders knä och gör honom tokig.

Solen har lyst hela dagen och det har varit så varmt och skönt ute så dagen har tillbringats utomhus. Än ligger en massa snö kvar men har gått ett varv och plockat lite skräp, vi har eldat lite ris, myst med hönorna och ammat så klart! Satt på lillstugans bro och där reflekterades solen så pass mycket att jag kunde sitta i kortärmad tröja en stund, vilken härlig vårkänsla.

Nu blir det att hoppas i sängen och hoppas på det bästa, imorgon är det lördag och ledigt för hela familjen så kanske man kan sova mitt i dagen en sväng...

//Maria

Inspiration!

Sociala medier är riktigt bra när det gäller att kunnas inspirera andra och bli inspirerad själv. Efter en bild med text på Instagram för några dagar sedan där mamman i familjen nattade sina barn i vagnen på kvällen med en prommis, tyckte detta lät himla bra. Inte tänkt den tanken alls. Vi är numera två hemma på kvällarna så ska försöka ta mig en sväng om på kvällarna med Sigrid i vagnen. Även om hon inte sover vidare sen så får hon en nypa frisk luft, sova en sväng så hon orkar äta mer sen och jag får lite väl behövd rörelse. Ikväll blev det ca fem km härlig prommis med nya vagnen. 

 

Tutek Turran heter vagnen. Två prommisar har jag testat och den känns riktigt bra. Sigrid ligger bra med gott om plats. Och det är så kul att en av våra barn får en liggdel, de andra barnen har haft sittdelen bara. Vilket också har fungerat väl men inser fördelen med liggdelen. 

Ett annat plus är att man rensar huvudet och kan reflektera över dagen, vilket är nödvändigt då de flesta dagarna går fort och man hinner inte alltid stanna upp. Jag har inte riktigt accepterat allt tjorv som varit under vintern heller så jag bearbetar mycket vid mina promenader. Sigrid tjorvar än med vikt och mat och tiden hon är själv. Sjätte barnet och hon är olik de andra ganska mycket. I både beteende och utveckling. Så mer prommisar kommer bli bra. 

Ett barn tältar inatt, våra barn älskar att tälta samt sova ute. Är tacksam för det! Det är sådana minnen de kommer ha med sig resten av livet. Lite vardagsäventyr med spänning. Påsklovet har givit flera tältnätter samt trädkojesovning. Äldste sonen har byggt en trädkoja en bit upp i trädet och där la sig två av barnen under bar himmel. Den äldste var så nöjd o sov så bra att han skulle flytta dit! 

Nu är det dejt med John Blund som väntar!

Tacksamhet!

Sista veckan har mina tankar gått till en familj som förlorat sitt först födda barn, en jättefin liten tös som valde att flyga iväg till änglarna. Jag kan knappt ana hur föräldrarna känner sig nu. Det måste vara det värsta som en förälder kan uppleva. Jag hoppas innerligt att de får den stöttning och hjälp som de är i behov av. Familjen står oss inte nära men mina tårar har runnit  för deras skull då jag försökt tänka in mig i deras situation. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn! All kärlek, styrka och mod till Er!

Samtidigt känner jag en otrolig tacksamhet för att vi har alla våra sex fina älskade barn hos oss. Friska och krya. Att ta tillvara på dagarna med barnen känns ännu viktigare, att prioritera vad som är måste göras och bör göras och vad som är viktigt för familjen i detta nu. Tiden går så fruktansvärt fort och jag vill inte sitta på äldre dagar och ångra saker utan jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och känna en trygghet i att jag gjorde rätt utifrån den dagens förutsättningar.

Att leva i nuet tycker jag är svårt, jag tränar varje dag på det och ibland går det bra och ibland mindre bra. När man som vi är en stor familj behövs det planering och ordnas med logistik emellanåt för att vardagen ska fungera väl. Men visst finns det saker som skulle kunna vänta på bättre dagar som jag ändå envisas med att göra. Ibland för min egen skull, för att må bra själv.

Idag ska jag eventuellt titta på en ny barnvagn. Vi har flera vagnar hemma men ingen som är toppen bra att styra. Endast syskonvagnen som är bra men det är så konstigt att styra den när det bara är Sigrid som ligger i den. Å singelvagnarna vi har är gamla och inte hela. Blir så irriterad varje gång jag är ute på prommis. Samtidigt är det en onödig kostnad då det är sista bebisen i familjen, om sambon får bestämma, men vill skämma bort lillan och mig själv nu. Om jag inte gör det misstänker jag att ångern får sätta in senare i livet. Det finns en hel del saker jag ångrar redan nu i beslut som tagits därför vill jag verkligen känna in vad jag känner och upplever och försöka göra det rätta! Som ett försvar är att vagnen var väldigt fin på bilderna och den var inte fruktansvärt dyr och lite använd.

Ta hand om varandra!

//M

Amning

Ett känsligt ämne, i alla fall för mig! Jag har alltid velat amma mina barn och har fått kämpa så in i norden för att få det att fungera. Med äldsta sonen fick jag pumpa som en tok och ge honom i flaskan eftersom han hade förstorade halsmandlar och problem med polypen vilket gjorde att han hade svårt att andas när han åt. Trots detta lyckades vi i ca 8 månader. Fyra nästkommande barn ammades också men vi fick kämpa som tusan. Bröstpumpen var min bästa vän med två av dem, med två fick jag det att fungera ändå. Nu med vår yngsta dotter blev det mer än kämpigt. Blod, svett, tårar, uppgivenhet, nu ger jag upp känsla och en kämparglöd som jag inte visste fanns. 

Allt började med kraftig mjölkstockning som blev i båda brösten med dubbla penicillin kurer och ett par dygn med intravenöst. Sen började återhämtningen för kroppen efter förlossningen och sjukdomstiden, både fysiskt och psykiskt. Jag tyckter att jag missat hela dotterns första tid som är bland den bästa. Tog väldigt lite foton och orkade inte riktigt vara nära på ett medvetet sätt. Jag hade alltid henne i famnen och vi myste av bara den men jag var inte fullt närvarande på grund av sjukdom. Detta gör att jag inte har så många minnesbilder som jag har med de andra barnen och detta är en så stor sorg att jag har svårt att förklara hur jag känner. Tänker på det dagligen och ibland fäller jag några tårar. Dottern kommer inte minnas detta så det är ju jag som måste arbeta med detta. Klurar på lite terapi arbete om detta senare. 

Fick erbjudande av läkaren på lasarettet att avsluta amningen men valde att svara nej. Istället köpte jag mig en pump och har sedan pumpat som en tok, minst 3-4 gånger per dag från början till idag ingen gång eller bara en gång. Hon har ammat hela tiden med hjälp av en amningsnapp men idag tar hon bröstet utan. Det är bara två tre månader jag kunnat lita på brösten och henne och jag behöver inse att det är väldigt bra jobbat med tanke på hela denna resa. 

Nu är hon precis fyllda fem månader och har ändrat sitt matbehov ganska mycket. Hon vill ha mer mat!  Hon har svårt att komma till ro och sova i och med det. I denna tid blev jag även magsjuk och problemen med att öka mjölken blev svår. Nu har hon fått en massa ersättning de sista två veckorna och jag gillar det inte! Tacksam att det finns ersättning men vill inte ge det. Innehållet är inte naturligt alls. 

Så med ytterligare en sorg att bearbeta tar jag an pumpen igen och ökar antal pumpningar och hoppas nu att mjölken kommer igång efter denna magsjuka så jag slipper ersättningen. Nu är ju dottra så pass stor att vi har börjat med smakportioner och hellre det än ersättning. 

Ja det är jobbigt när man inte kan styra över allt här i livet. Fler händelser att bearbeta och som gör att jag emellanåt är väldigt ledsen. Vill ha en revanch men jag är ensam om det, haha. Kämpar på med amningen några månader till, det känns så extremt viktigt. Tre av barnen har jag ammat väldigt länge och jag hoppas att dottern vill göra detsamma! Mitt mamma hjärta önskar det! 

Tjatig och gnällig mamma!

Fy vad jag känner mig en tjatig, gnällig och väldigt besvärlig mamma  gentemot sonens skola. Det är inget jag vill vara och jag är allt annat än bekväm i situationen. Samtidigt kan jag inte bara låtsas som att allt är bra. Ända sedan sonen började i förskola som liten har det funnits en magkänsla hos oss föräldrar som sagt till oss att detta barn inte är som alla andra. Men all personal inom professionen har alltid lugnat oss och sagt att det är bra. Ju äldre sonen blivit desto starkare magkänsla men inte något gehör från varken förskoleklassen eller skolan. Skolsystern sa till mig i ett av alla samtal "ge honom mera kärlek så löser det sig". Ord som var nedvärderade att höra och ord som jag aldrig kommer glömma, ord som tog extremt hårt i mitt hjärta. Vi gav och ger honom så mycket kärlek det bara går men ändå kvarstår problemen och det inte goda måendet hos sonen.

Sonen hann börja i femman innan vi blev skickade till BUP och det var när jag förlorade fattningen på ett utvecklingssamtal som den läraren förstod allvaret från vår sida! Fortfarande inte någon större förståelse från skolan men nu har vi åtminstone startat en utredning och får se vad den säger.

Häromkvällen fick sonen en panikattack när han skulle börja träna sina engelska glosor som ligger på en hemsida vid namn glosor.eu. Läraren hade lagt till två stycken meningar. Sonen började skrika, grina, hyperventilera, röra armar och ben på ett sätt som han inte brukar göra. Ungefär som när man blir tokig på myggen på sommaren, då flaxar man för att de ska försvinna. Hela han kropp blev som en överspänd fiolsträng, varenda muskel spände sig. Han visste inte var han skulle ta vägen. Hur jag än pratade med honom så nådde jag inte fram. Efter en promenad och många samtal lugnade han ner sig, det tog flera timmar. Allt detta för två meningar! Kontaktade skolan och berättade vad som hänt och bad att detta inte skulle göras flera gånger. Fick ett motiverande svar tillbaka från skolan om syftet och jag förstår läraren till punkt och pricka men hen förstår inte mig. Bad i alla fall att nästa gång en sådan här överraskning kommer vill jag veta det först så jag kan prata med sonen innan han loggar in samt att det vore bra om läraren pratade med sonen enskilt på skolan om syftet. När sonen på detta vis är förberedd så brukar det mesta gå så mycket bättre.

Hur i hela friden ska man få en skola att förstå sonens ökade behov? Mer förutsägbarhet, tydlighet och förberedelser så blir han mindre stressad och därmed klarar han vardagen mycket bättre och även kunskapsinhämtningen.

Hälsningar mamman som inte vill gnälla men måste