Imorgon är det Vidars 1-års kalas! Redan???? Var i hela friden tog det året vägen? Denna dag kommer att firas med både glädje och sorg. Glädje över att han fyller år men i mitt hjärta är det samtidigt jobbigt att barnen blir äldre och äldre. Tycker det är jobbigt när alla barn fyller år. Bebistiden är ju så underbar, jag älskar den verkligen! Nu klassar jag Vidar & Hampus som bebisar ett tag till men just ettårsdagen är en stor milstolpe. Man kan inte längre säga att han är x månader! Kläder är urvuxna och bortplockade, de små söta ljuvliga kläderna. Babyskyddet står numera på vindan och han sitter i en bakåtvänd bilbarnstol. Han går & klättrar, leker med sina syskon, han har insett att han har en vilja och att man ska lyssna på honom. Han skrattar ofta mycket glatt och från hjärtat. Gåstolen och hoppgungan är ett minne blott.
Helt enkelt barnen växer och får andra behov. De är fortfarande i behov av oss föräldrar men numera på ett annat sätt. Även detta är på gott och ont. En del saker känns trygga medan vissa utvecklingsfaser är så nya att jag inte vet hur jag ska bemöta dem. All faser i barnens liv är spännande och roliga att följa men jag kan inte annat än att fälla tårar över att nu är det slut på det "riktiga" bebisstadiet! Nästan varje dag försöker jag att hitta saker jag kan göra mer av då barnen inte behöver samma hjälp som nu samt att hitta fördelar med att ha lite äldre barn men det går riktigt dåligt, riktigt jäkla dåligt!
Funderar om detta är något som alla, eller många föräldrar går igenom? Ångesten över att barnen blir stor, alldeles för fort!?
Nu ska jag ta min ångest och sorg över den snabba tiden och koka mej en kopp te!
