Utveckling

Godmorgon!

I flera dagar har jag tänkt att skriva några rader om känslan som infinner sig i mitt hjärta när barnen lär sig något nytt, behöver en ny storlek i kläderna eller när något annat stort händer i deras utveckling.

Barnen lär sig mycket och snabbt vilket är underbart, att få se deras stolthet och glädje när de klarat något som de inte trodde skulle fungera. En sådan enkel sak som att få på sig sockan själv eller skära maten eller något större som att lära sig cykla. Glädjefyllt för både barn och förälder. Samtidigt som denna stolthet och glädje infinner sig startar en process i mitt hjärta, som talar om att detta barn inte behöver mig lika mycket längre, nu klarar barnet ytterligare en sak alldeles själv. Även om barnet självklart behöver sina  föräldrar precis lika mycket ändå så finns det mer kunskap hos barnet som gör att han/hon klarar sig lite mer själv.

I mitt hjärta gör det ont samtidigt som det är glädje när dessa utvecklingssteg tas, bebistiden går så fort och oavsett vilket barn i ordningen det är tycker jag att tiden inte finns för att njuta i den utsträckningen jag skulle vilja. Jag har haft samma känsla för vår äldsta som för de andra fem. Bebistiden är helt klart "min" bästa tid. Att mysa, ha dem nära och lukta på dem, en bebis luktar så speciellt. De är söta som socker och man kan sitta och titta på dem i flera timmar. Hjärtat svämmar över av kärlek till de små. Men allt eftersom de växer måste kläder bytas ut och de utvecklas mot självständiga individer och detta gör ONT! För mig! Trodde att det skulle bli bättre då fler barn fötts, att man på något sätt skulle vänja sig, men icket. Istället upplever jag det bara än jobbigare. Nu är Sigrid 7 månader och hon har inte så bråttom att lära sig saker, hon tar det ganska lugnt och är nöjd när de andra barnen leker och busar med henne. Men hon är dock 7 månader, även det känns jobbigt. Fatta, 7 månader redan!!! Å snart är det åter igen dags för att byta storlek...! Ett starkt ord, men jag känner bara ångest! Detta är något jag nu försöker att lära mig leva med och hoppas att jag hittar några bra strategier för det. Så när jag är nedstämd ibland har det oftast med detta att göra.

Å Hampus har två veckor kvar på förskolan sen sommarlov och sen börjar han i förskoleklass. Han ska alltså börja åka buss efter sommarlovet och jag har bara ett barn att lämna/hämta på förskolan. Det har aldrig skett tidigare och Vidar har bara ett läsår kvar på förskolan sen går han vidare till förskoleklass och vips så har jag fem barn på skolan och ett på förskolan. Sådana här saker skrämmer mig och det gör ont i hjärtat. Jag vill ha dem små mycket längre. Undrar hur mina föräldrar kände och upplevde dessa frågor?

Älskar självklart alla barn precis lika mycket och när de bli äldre blir relationen på ett annat sätt och umgänget förändras över tid. Att hitta på saker och göra saker tillsammans med barnen är jättekul det också. Slalomåkningen t.ex. det är så kul att åka med barnen, de är så duktiga i backen. Så jag försöker att hela tiden se fram emot dessa guldstunder.

Det som är skönt är att jag läst om andra mammor som känner likadant som jag i olika bloggar, vilket är otroligt skönt, att inte vara ensam om dessa känslor. Även om det inte hjälper så mycket så är det skönt att veta att jag inte är ensam i världen som känner och tycker så här.

Nu ska Vidar och jag spela lite shack!
Ha en bra dag!

Pengar

Gokväll!
Pengar är ett intressant ämne utifrån många perspektiv, framförallt idag när det ska bytas pengar innan den 30 juni. Tre av våra barn får månadspeng samt "godispeng" eftersom de valt bort godis. I helgen kollade vi igenom hur mycket som ska bytas ut och idag tog jag pengarna till banken och frågade hur vi gick tillväga. Vet sen tidigare att vår bank är kontantfri men hade hoppats på någon smidig lösning.

Någon smidig lösning vet jag inte om det blev Men vi måste "ta" barnens pengar, handla upp dem och sen ta ut nya pengar och ge till barnen. Alltså en process som tar ett tag. Vår bankkvinna frågade varför vi inte skaffade bankkort till barnen, det var gratis. Det vore å ena sidan smidigt men oerhört svårt att få barnen att förstå pengars värde när de aldrig får jobba med riktiga pengar. Barnen är så stolta när de får sin penga var månad och de räknar samt sorterat deras pengar och tänker på sina respektive drömmar. Med ett bankkort blir det abstrakt och oengakännslan försvinner. Å så måste de (läs jag) komma ihåg tre bankkortskoder till!!! Hur ska det gå?

Å andra sidan kan veckopengen bara föras över enkelt från mitt konto och ska barnen handla kan de dra kortet. Problem blir på läger och loppisar och andra ställen där det inte finns möjlighet till kortbetalning.

När det gäller det kontantfria samhället är jag fröken bakåtsträvare, jag tror verkligen inte på det! När det blir strömavbrott, internetstrul eller annan kris där systemen ligger nere, vad gör människan då? Ibland kan avbrotten faktiskt bestå en längre tid om det är otur. Våra gamla, unga och utvecklingsstörda som kan ha svårt med det abstrakta och blir därmed utanför samhället. Tycker att vi kan ha kontanter parallellt med digitaliseringen så att varje enskild individ kan göra det som hen känner sig mest trygg med. Varför ska det ena utesluta det andra? Hur tänker ni? Ni som ger era barn månads/veckopeng hur gör och tänker ni?

Fortsatt trevlig kväll!