Fy vad jag känner mig en tjatig, gnällig och väldigt besvärlig mamma gentemot sonens skola. Det är inget jag vill vara och jag är allt annat än bekväm i situationen. Samtidigt kan jag inte bara låtsas som att allt är bra. Ända sedan sonen började i förskola som liten har det funnits en magkänsla hos oss föräldrar som sagt till oss att detta barn inte är som alla andra. Men all personal inom professionen har alltid lugnat oss och sagt att det är bra. Ju äldre sonen blivit desto starkare magkänsla men inte något gehör från varken förskoleklassen eller skolan. Skolsystern sa till mig i ett av alla samtal "ge honom mera kärlek så löser det sig". Ord som var nedvärderade att höra och ord som jag aldrig kommer glömma, ord som tog extremt hårt i mitt hjärta. Vi gav och ger honom så mycket kärlek det bara går men ändå kvarstår problemen och det inte goda måendet hos sonen.
Sonen hann börja i femman innan vi blev skickade till BUP och det var när jag förlorade fattningen på ett utvecklingssamtal som den läraren förstod allvaret från vår sida! Fortfarande inte någon större förståelse från skolan men nu har vi åtminstone startat en utredning och får se vad den säger.
Häromkvällen fick sonen en panikattack när han skulle börja träna sina engelska glosor som ligger på en hemsida vid namn glosor.eu. Läraren hade lagt till två stycken meningar. Sonen började skrika, grina, hyperventilera, röra armar och ben på ett sätt som han inte brukar göra. Ungefär som när man blir tokig på myggen på sommaren, då flaxar man för att de ska försvinna. Hela han kropp blev som en överspänd fiolsträng, varenda muskel spände sig. Han visste inte var han skulle ta vägen. Hur jag än pratade med honom så nådde jag inte fram. Efter en promenad och många samtal lugnade han ner sig, det tog flera timmar. Allt detta för två meningar! Kontaktade skolan och berättade vad som hänt och bad att detta inte skulle göras flera gånger. Fick ett motiverande svar tillbaka från skolan om syftet och jag förstår läraren till punkt och pricka men hen förstår inte mig. Bad i alla fall att nästa gång en sådan här överraskning kommer vill jag veta det först så jag kan prata med sonen innan han loggar in samt att det vore bra om läraren pratade med sonen enskilt på skolan om syftet. När sonen på detta vis är förberedd så brukar det mesta gå så mycket bättre.
Hur i hela friden ska man få en skola att förstå sonens ökade behov? Mer förutsägbarhet, tydlighet och förberedelser så blir han mindre stressad och därmed klarar han vardagen mycket bättre och även kunskapsinhämtningen.
Hälsningar mamman som inte vill gnälla men måste
