Jul

Nu är julafton över för detta år! Vi hade gjort vissa förändringar för att det skulle fungera bättre för alla och jag tror vi lyckades väl. Det var lugnt hela dagen, vi hann mysa med barnen och ordna med det sista i köket utan stress. Den enda stunden det var ett mindre kaos var när Tomten kom. Sex barn och ett vuxet barn (down syndrome) blev lika ivriga allesammans och två jääääätte trötta föräldrar som varit uppe med yngsta barnet halva natten gjorde det lite rörigt men för övrigt var det harmoniskt.

I vårat liv just nu sker det så otroligt mycket och tankar bara snurrar i huvudet. Jag blir så innerligt trött på dessa virvlande tankar som jag inte får någon rätsida på. Tror att på sikt kommer allt att lösa sig på bästa sätt men resan till att saker och ting är ordnat känns just nu lång och oförutsedd samt jobbig.

De äldsta barnen och pappan ser film, troligen bara äldsta som kommer se klart filmen. Själv avväger jag att dejta John Blund. Sigrid sover så dåligt om natten nu så jag har en hel del att ta igen. Samtidigt är det skönt att bara vara på kvällen när några sover och några roar sig själv.

God fortsättning!

Jultidningsförsäljning

I år har jag haft två barn som sålt jultidningar och det har varit en hel del arbete runt det. Barnen lär sig dock mycket i och med denna resa. Ekonomi, våga prata och sälja, att saker ska göras även om de inte har lust just den dagen, att vara företagsam m.m. Så även om det innebär mer jobb för oss vuxna så ser vi positivt på detta. I två år har vi hållit på med detta och skulle gissa att det blir ganska många år framåt. Det har fungerat väl med alla kunder utom en familj. Kunderna har varit snabba och swischa eller meddelat att de har kontanter hemma. En del har swischat i förskott, en del vid leverans och en del har betalat kontant vid leverans. Rekommendationerna från bolagen är att betalning bör ske i förskott eller i samband med leverans. De rekommenderar inte att leverera och invänta senare betalning. Detta har vi följt, förutom i ett fall. Å då känns det så otroligt tråkigt och ledsamt när man ändå har varit godtrogen och levererat utan att få betalt för att vi trott på familjen. Men flertalet påminnelser har behövt innan vi tillslut fått pengar. Detta skuggar ju hela arbetet med detta. Barnen blir besvikna och ledsna de också eftersom de inte får sina premier. Jag betalade fakturan ändå trots saknad betalning så premierna kommer men lite senare än tänkt.

En del människor verkar uppenbarligen inte ha någon betalningsmoral eller någon förståelse att det är barn som säljer och man kanske behöver vara mer ödmjuk. Jag vill inte säga till mina barn nästa år när de går ut på säljrunda att ni kan sälja till alla utom den familjen, men samtidigt måste man kunna lita på att kunderna håller det som de lovat.

Jag är så otroligt tacksam att ALLA andra kunder har skött sig exemplariskt, tack! Hoppas på återseende nästa år :)

Ha nu en riktigt trevlig torsdag!
//Maria

Byråkrati

Under sonens utredning på BUP var det problem att få tag på läkare, vi blev därför tvungna att åka till Skellefteå för det besöket. Detta stötte till problem men tillslut hade vi löst resan med hjälp av snäll kusin på göbbens sida. Vi fick träffa en jätteduktig läkare som fungerade väl med sonen. Utredningen blev klar och en ny resa börjades. Eftersom vi har omfattande försäkringar på alla barn samt ett tillägg for dolda sjukdomar anmälde jag detta till Moderna försäkringar med ett ersättnings anspråk. Då visade det sig att för att kunna få ut ersättning skulle vi ha ett beviljat vårdbidrag på Försäkringskassan. Jag ringde till Försäkringskassan och frågade hur jag skulle gå till väga. Ansökte via deras hemsida, inga problem. Det krävdes ett läkarutlåtande från BUP. Kontaktade BUP om det, här kom det andra hindret. Det finns fortfarande inte läkare i den omfattningen som krävs så vi skulle få träffa ytterligare en ny läkare i Lycksele denna gång eftersom den första läkaren som vi träffade inte "brukar" skriva sådana här utlåtande. Ifrågasatte detta och efter ett antal telefonsamtal löste vi detta med en videokonferens. Tid för detta bokades in så fort BUP hade möjlighet, när denna dag väl kom avbokades besöket. Tidsfristen för Försäkringskassan har denna dag redan löpt ut. Ny tid för läkarutlåtande skulle bokas in en dag i Lycksele, videokonferensens möjlighet var nu inte aktuell, den nya tiden var samma dag som vi har föräldrautbildning på BUP. Denna dag fungerade alltså inte.

Det jag starkt ifrågasätter i denna historia är att VARFÖR ska vi ha ett beviljat vårdbidrag inom den statliga försäkringen för att ha en möjlighet att söka ersättning från vår PRIVATA försäkring som vi dyrbetalat i alla år? OM vi tillslut får ett beviljat bidrag från Försäkringskassan blir vi en familj som kommer få bidrag varje månad av staten trots att vi inte hade valt detta i första läget. På ett sätt blir vi TVINGADE till detta pga av byråkrati. Anledningen till att vi köpt en omfattande försäkring är just att vi vill klara oss själva och INTE vara beroende av staten. HUR ska man kunna påverka och förändra sådant?

Likaså har vi detta med läkarutlåtande, VARFÖR kan inte den läkare vi träffade i Skellefteå skriva ett utlåtande istället för att vi ska åka till Lycksele igen och få reseersättning och ta upp en läkares dyrbara tid då denna säkert har andra patienter som är mer i behov av dennes tid.

Känner bara att jag vill dra täcket över huvudet men det hjälper inte alls. Återigen får man ta en kamp med olika instanser. Det har vi gjort i alla år för att sonen ska få den hjälp han är i behov av och någonstans i min värld, uppenbarligen en naiv värld, trodde jag att det skulle bli lite lättare när vi hade en skriftlig bekräftelse på hans problematik. Men nu kavlar jag upp armarna igen och tar fram mina vassa armbågar!!!

Avslutar detta inlägg men en positiv sak, Malgovik skola som vi fått kämpa med och emot i alla år har äntligen fått ett ungt hälsotema samt en rektor som det verkar vara go i så sonen har fått ett helt annat gehör på skolan och hans mentor har ändrat flera saker i sitt tankesätt och besvarar mina önskningar med en öppen  hjärtlig dörr. Hoppas nu att detta kommer fortsätta bra hans sista två år i byskolan. TACK!

Ha en bra dag!

Vilken vecka!

Idag har solen äntligen visat sig, tjohoo! Trots att jag inte hade möjligheten att vara ute just då kändes det ljuvligt att se den genom fönstret. Tänk att efter en relativt kall och solfattig sommar fick vi en väldigt blöt och grå höst. Jag som trodde det skulle bli en fin sådan efter denna sommar. Nu får vi hoppas att vintern bli kall och fin med mycket snö och härliga vinteraktiviteter.

Veckan som gått har gått i olyckans tecken. I tisdags ringde de från skolan, dottern hade fått en pinne i ögat och hon såg suddigt samt kände ett tryck mot ögat, det blev alltså en sväng på vårdcentralen för koll. Tack och lov såg det bara bra ut! Jag hade alla sex barnen med mig och vi fick vänta ett bra tag och undersökningsrummet var väldigt litet med mycket intressanta saker för barn så några svettpärlor fanns i pannan när vi väl var klara.

På onsdagen hade barnen en dag i stan, bad, musik och bibliotek stod på schemat. Även denna dag ringer de från skolan och berättar att dottern tappat balansen och fallit in i bastuaggregatet. Badvaktmästaren och en annan vuxen bedömer det som att en läkare bör titta på det. Eftersom jag för tillfället inte hade någon bil hemma och befann mig 30 minuters bilväg från badet och Vårdcentralen följer dotterns mentor henne på sjukan. TACKSAM är bara förnamnet! Skyndade mig att ringa hem pappan som hade bilen och så mötte de upp dottern och mentorn på vårdcentralen. Det blev kylbalsam och omläggning samt återbesök dagen efter.

Torsdag och fredag var vi på sjukan och la om brännskadan som är ytlig men ganska stor till ytan. Allt såg bra ut och hennes allmäntillstånd helt vanligt. Men imorse vaknade hon och mådde pyton. Huvudvärk, kräkning, feber, ont på brännskadan och ett allmän tillstånd som var jätte dåligt. Efter ett samtal med 1177 for vi åter igen ner på vårdcentralen. Pappan arbetade så farmodern fick ställa upp på att vara barnvakt till de andra. Väl på sjukan togs tempen, 40.3 och sänkan som låg på 85. Shit tänkte jag, ingen vanligt förkylning här inte. De tog bort förbandet och det luktade inte ok. En infektion i brännsåret! Pencillin i tio dagar och så tog de en odling i såret. Hon är så duktig min tjej! Det är sällan hon är sjuk men när hon väl är sjuk så blir det ordentligt.

Nu hoppas jag att hon svarar på pencillinet och att det ser bättre ut imorgon när det är omläggning och läkartitt. Inte så jättevanligt att det bli infektion i ett brännsår, men det händer och det är ju typiskt att det händer just nu. Hoppas innerligt att nästa vecka blir bättre.

Ha en bra lördagskväll!
//Maria

Världens sötaste och goaste barn...

... ja det har jag! Kanske inte är så objektiv dock, hehe. Bredvid mig har jag Sigrid som sitter och tränar på att tugga små små gurkbitar med rödrosiga och pluffsiga kinder. Gurkbitarna gör inte riktigt som hon vill och inte heller den söta lilla tungan. Skruttan är 11 månader idag, nästan ofattbart och om tre månader lämnar jag stafettpinnen till pappan i familjen då jag börjar arbeta. Detta känns kan jag lova.... men inte kan man vara så fräck att roffa åt sig alla föräldradagar. Ge och ta! Å dessutom blir det nya utmaningar på jobbet som känns spännande. Förhoppningsvis går en plan i lås och då blir det fem månaders jobb sen finns en tanke men vi får väl se om det går som vi tänkt.

Samuel kom hem från en fjällvandring med skolan med några stenar. De var tydligen väldigt viktiga att ta hem. Han hade sprungit och hoppat med dessa stenar i ryggsäcken hela turen. Nu ligger de vackert på vardagsrumsbordet tillsammans med lite rönnbär och en ljuslykta. Samuel har även slöjdat en sked till lillasyster, den blev så otroligt fin, han kan han min äldsta son. Emanuel var med på jakten en dag och då slöjdade han en virknål till mig. Krokig på flera ställen men ack så mycket kärlek, mitt hjärta smälte. Han vill nu att jag ska använda den, å det är lite tricksigt måste jag säga. Får se hur det går. Vidar är familjens stora clown just nu, han delar första plats med Emanuel. Glimten i ögat från tidig morgon till sen kväll, vad man säger spelar inte så stor roll. Men när han tycker något är fel, ja då får vi allt höra det med basta. Barnet som älskar djur i alla dess former är Molly, hon drömmer om en häst!Men just nu har hon en kanin, tycker det räcker faktiskt. Hampus är i behov av otroligt mycket närhet just nu, förvisso har det alltid varit så men sedan han började förskoleklass har behovet av närhet ökat enorm. Så vi passar på att mysa.

Nu börjar klockan närma sig sex och det är dags att gå upp och väcka barnen så de hinner vakna till och äta frukost innan skolbussen går.

Ha en fin dag!

Relation-förtroende-besvikelse

Hej!
Idag har vi haft ärenden i grannstaden med ett av barnen och samtidigt passade vi på att shoppa lite behövliga saker inför hösten och vintern. Även några bra fynd på Dollarstore gjordes. Billigt och bra för en tunn plånbok men säkert inte helt okej för dem som tillverkat dem.... Försöker alltid att tänka på hela processen, material och tillverkning samt transporter och det där emellan Men samtidigt måste jag se till familjens behov och ekonomi. Å som tröst till mig själv är att det sker inte så ofta numera, handling av billiga saker som kanske inte är helt okej för människovärdet och miljön.

Yngsta barnet som inte gillar att åka bil gillade det inte idag heller, skrik och gråt hela vägen. Vi blir så stressad hela familjen av detta så bilåkning undviks in i det längsta. Klockan går alldeles för fort dessa dagar då man är på resandets fot och det blev alldeles för sent hem. Men tack och lov var middagen framplockad och barnen kunde börja äta direkt och sen börja med kvällsrutinerna. I detta mindre kaos som utbröt med hungriga barn, trötta barnvakter och stressade resenärer (över allt skrik i bilen) upptäckte jag att det var städat på ett ställe där jag visste att det fanns påminnelselappar och post. Spontant höjer jag rösten och frågar efter allt som legat där. Lika spontant blir jag så arg. Jag hatar verkligen när andra  människor fixar och grejar och städar i mitt hem. I mitt hem ordnar jag (o sambon) med saker utifrån vår tid och prioritering den dagen. Eftersom det är bara vi som vet vad som behöver göras när för att alla måsten ska hinnas. Å familjetiden är det som ligger på första plats, sen kommer städ, tvätt och annat. Jag struntar fullkomligt om det är skit i hörnen och flygande dammråttor, sånt kan jag ta sen. Inget som rymmer direkt.

Att upprepade gånger få uppleva att förtroendet spricker gör ont, framförallt då det bör byggas upp istället för att rivas. Jag kämpar med mitt tålamod var gång men idag har varit en dag med lillasysters skrik och besked som gjort mig tankspridd och som krävt en hel del energi av mig och så mötas av detta, då finns inget tålamod kvar.

Nu ska vi lägga barn och ta en vända hos djuren och leta papper...

//Maria

10 månader!

Nästa vecka blir vår yngsta 10 månader! Det är ofattbart! Tiden går så otroligt fort och vissa perioder är det svårt att hänga med mentalt. När dottern föddes drabbades jag av en kraftig mjölkstockning och det var mycket mediciner och sjukhusbesök. Mitt liv var i sjukbubblan istället för i bebisbubblan. Jag var omtöcknad och hade ingen energi till något, rädd att jag inte skulle kunna amma och dåligt samvete för resten av familjen eftersom sambon/pappan fick ta allt arbete som gällde barn, djur och hus. I nästan två månader var jag sjuk innan jag kände mig helt återställd. Kameran hade inte tagits fram särskilt mycket under denna tid eftersom sambon inte tänker på den i vanliga fall och jag, ja hade helt andra saker i huvudet än kameran. Annars har jag tagit en massa foton i olika situationer. Jag vet att jag inte kunnat göra så mycket annorlunda då men jag kan inte acceptera att det blev som det blev. Den tiden som jag älskar så mycket gick på något vis förlorad och jag kan inte vinna tillbaka den. Min tanke var att mysa med alla barnen, åka skidor, ta barnvagns prommisar och hälsa på folk. Som jag brukar. Nu fanns ju tiden då jag var hemma och inte jobbade. Men det blev inte så! Detta är en sorg som är svår att hantera! 

Ytterligare jobbigt är det då sambon inte vill ha fler barn, därför skulle jag njuta ännu mer och ta tillvara på tiden ännu mer, detta är ju sista bebistiden. Allt detta gör så ont så ont! 

Efter att jag blev frisk har jag njutit, tagit vara på tiden, burit och skämt bort skruttan, tagit massor av foton mm. Men att hon är så stor nu är svårt att förstå. Samtidigt är det kul att följa allt hon lär sig och den utveckling hon gör. Min fina bebis! 

Sambon blir kanske glad när skruttan blir större i alla fall, han blir åsidosatt. Barnen går först! 

Ha en fin dag! Maria 

Sommaren

Vilken sommar! Även om den fortfarande är här så känns det att hösten är på intågande. Framförallt idag då vädret varit allt annat än varmt. Kraftig blåst, kring femton grader varmt och molnigt. Även några regndroppar har fallit. 

Vi har arbetat med diverse projekt hela sommaren, både planerade men också en "akut" grej. Akut grejen blev ett nytt hönshus då det gamla inte var anpassat till just hönor och därmed svår städat, typ omöjligt att städa. Pga det fick vi någon trist parasit, som gjorde att våra fina kycklingar dog. Men snart har vi ett isolerat fint hönshus anpassat till just hönor. Detta till barnens stora förtret då deras rum ytterligare blev åsidosatt. Men men det finns ju en höst också. 

De sista två dagarna har varit väldigt arbetsamma känslomässigt. I våras köpte vi två söta kattungar, Musse och Lady. Då vår katt är väldigt gammal och kanske inte orkar så länge till. Lekfulla och full av bus. De var helt hopplösa, lite tillsägelse brydde sig de inte om. Musse provocerade gärna hundarna och han kaxade sig alltjämt. I lördags kom han för nära en av hundarna (grönlandshund) och det small. Vi såg inte själva händelse förloppet men dottern såg att han åt på något. Hon tyckte det ser märkligt ut och springer dit. Det skriket och den omedelbara reaktionen från henne kommer sitta kvar länge i mitt huvud. Jag sitter och ammar samt dricker kaffe, lägger ner bebis på gräsmattan och springer till hunden. Å skriker jag också för fy fabian vilken syn. Vår fina söta och goa Musse finns inte mer på jorden. Hunden hade börjat tugga på katta ochäven om det inte var så länge sedan olyckan hände är en grönlandshund med 

stark jaktinstink och överlevnadsförmåga snabb. Fick ta upp Musse med spade så allt kom med, vände på honom och ordnade till det så han såg fin ut inför begravningen. Synen sitter fastklistrad på min näthinna och vet inte hur jag ska kunna släppa detta. Alla barnen hjälpte till med att gräva hål, samla granris, blommor och stenar samt favoritleksaken. Vi grävde och grät, grävde och grät. 

Nu ligger vår fina Musse begraven och jag hoppas han har det bra i katthimlen. Han är så mycket saknad! 

Å hunden lever men fick en redig utskällning men till vilken nytta?! Vad kan man göra med en nedärv jaktinstinkt... typ inget alls! Men ingen är kompis med honom än. 

Hoppas tiden suddar ut bilden av detta för jag har ont i magen så fort jag tänker på Musse. Vill minnas hans glittrande och busiga ögon, hans mysiga kurrande och hans vackra täckning, ja hela honom. En tuff tid! 

//Maria

Handelsträdgårdsbesök

Idag var det egentligen tänkt att fortsätta med bäddarna i trädgårdslandet hemma på gården men svärmor ringde och önskade att fara på Handelsträdgården samt plantera på hennes mans grav. Hon är sjuk och klarar inte så mycket själv just nu så fem av barnen och jag följde henne. Det blev en riktigt mysig dag. Att strosa runt på Handelsträdgården är speciellt, dofterna och värmen och alla vackra färger och former. Jag blir alldeles glad och varm. Skulle inte köpa något men dottern var sugen att plantera då hon blev kär i några blommor, så de köptes. Jag hittade lite kryddväxter som fick följa med hem.

Svärmor hittade inte allt men mycket och det blev en fin plantering på hennes föräldrars grav samt hennes mans grav. Barnen tyckte det var konstigt att deras farfar låg begraven där, de har följt med många gånger men det är ändå svårt att greppa för dem. Barnen gick även en prommis runt kyrkogården och läste på gravstenarna och fann ett litet barn som blivit begraven och det tog dem ganska hårt. Många tankar och funderingar blev det och jag försökte svara så gott jag kunde.

Eftersom det även var mitt i lunchtid så önskade barnen ett besök på Frasses, jag var lite skeptisk eftersom vi ätit snabbmat en gång tidigare i veckan men även min mage var hungrig så så fick det bli. Å den snälla farmodern bjöd!

Väl hemma planterades det som köpts och Molly var så nöjd med allt. Medan vi varit borta hade göbben byggt om hönsgården så snart blir de instängda. Inget jag egentligen gillar men då äggen läggs lite här och var på gården samt att de förstör/äter upp alla mina odlingar måste det bli så här. Tråkigt för dem men det blir otroligt dyra djur när man inte får något i gengäld.

Nu väntar soffan och en tekopp.... kanske en bulle också, hehe

Gokväll!

Utveckling

Godmorgon!

I flera dagar har jag tänkt att skriva några rader om känslan som infinner sig i mitt hjärta när barnen lär sig något nytt, behöver en ny storlek i kläderna eller när något annat stort händer i deras utveckling.

Barnen lär sig mycket och snabbt vilket är underbart, att få se deras stolthet och glädje när de klarat något som de inte trodde skulle fungera. En sådan enkel sak som att få på sig sockan själv eller skära maten eller något större som att lära sig cykla. Glädjefyllt för både barn och förälder. Samtidigt som denna stolthet och glädje infinner sig startar en process i mitt hjärta, som talar om att detta barn inte behöver mig lika mycket längre, nu klarar barnet ytterligare en sak alldeles själv. Även om barnet självklart behöver sina  föräldrar precis lika mycket ändå så finns det mer kunskap hos barnet som gör att han/hon klarar sig lite mer själv.

I mitt hjärta gör det ont samtidigt som det är glädje när dessa utvecklingssteg tas, bebistiden går så fort och oavsett vilket barn i ordningen det är tycker jag att tiden inte finns för att njuta i den utsträckningen jag skulle vilja. Jag har haft samma känsla för vår äldsta som för de andra fem. Bebistiden är helt klart "min" bästa tid. Att mysa, ha dem nära och lukta på dem, en bebis luktar så speciellt. De är söta som socker och man kan sitta och titta på dem i flera timmar. Hjärtat svämmar över av kärlek till de små. Men allt eftersom de växer måste kläder bytas ut och de utvecklas mot självständiga individer och detta gör ONT! För mig! Trodde att det skulle bli bättre då fler barn fötts, att man på något sätt skulle vänja sig, men icket. Istället upplever jag det bara än jobbigare. Nu är Sigrid 7 månader och hon har inte så bråttom att lära sig saker, hon tar det ganska lugnt och är nöjd när de andra barnen leker och busar med henne. Men hon är dock 7 månader, även det känns jobbigt. Fatta, 7 månader redan!!! Å snart är det åter igen dags för att byta storlek...! Ett starkt ord, men jag känner bara ångest! Detta är något jag nu försöker att lära mig leva med och hoppas att jag hittar några bra strategier för det. Så när jag är nedstämd ibland har det oftast med detta att göra.

Å Hampus har två veckor kvar på förskolan sen sommarlov och sen börjar han i förskoleklass. Han ska alltså börja åka buss efter sommarlovet och jag har bara ett barn att lämna/hämta på förskolan. Det har aldrig skett tidigare och Vidar har bara ett läsår kvar på förskolan sen går han vidare till förskoleklass och vips så har jag fem barn på skolan och ett på förskolan. Sådana här saker skrämmer mig och det gör ont i hjärtat. Jag vill ha dem små mycket längre. Undrar hur mina föräldrar kände och upplevde dessa frågor?

Älskar självklart alla barn precis lika mycket och när de bli äldre blir relationen på ett annat sätt och umgänget förändras över tid. Att hitta på saker och göra saker tillsammans med barnen är jättekul det också. Slalomåkningen t.ex. det är så kul att åka med barnen, de är så duktiga i backen. Så jag försöker att hela tiden se fram emot dessa guldstunder.

Det som är skönt är att jag läst om andra mammor som känner likadant som jag i olika bloggar, vilket är otroligt skönt, att inte vara ensam om dessa känslor. Även om det inte hjälper så mycket så är det skönt att veta att jag inte är ensam i världen som känner och tycker så här.

Nu ska Vidar och jag spela lite shack!
Ha en bra dag!

Pengar

Gokväll!
Pengar är ett intressant ämne utifrån många perspektiv, framförallt idag när det ska bytas pengar innan den 30 juni. Tre av våra barn får månadspeng samt "godispeng" eftersom de valt bort godis. I helgen kollade vi igenom hur mycket som ska bytas ut och idag tog jag pengarna till banken och frågade hur vi gick tillväga. Vet sen tidigare att vår bank är kontantfri men hade hoppats på någon smidig lösning.

Någon smidig lösning vet jag inte om det blev Men vi måste "ta" barnens pengar, handla upp dem och sen ta ut nya pengar och ge till barnen. Alltså en process som tar ett tag. Vår bankkvinna frågade varför vi inte skaffade bankkort till barnen, det var gratis. Det vore å ena sidan smidigt men oerhört svårt att få barnen att förstå pengars värde när de aldrig får jobba med riktiga pengar. Barnen är så stolta när de får sin penga var månad och de räknar samt sorterat deras pengar och tänker på sina respektive drömmar. Med ett bankkort blir det abstrakt och oengakännslan försvinner. Å så måste de (läs jag) komma ihåg tre bankkortskoder till!!! Hur ska det gå?

Å andra sidan kan veckopengen bara föras över enkelt från mitt konto och ska barnen handla kan de dra kortet. Problem blir på läger och loppisar och andra ställen där det inte finns möjlighet till kortbetalning.

När det gäller det kontantfria samhället är jag fröken bakåtsträvare, jag tror verkligen inte på det! När det blir strömavbrott, internetstrul eller annan kris där systemen ligger nere, vad gör människan då? Ibland kan avbrotten faktiskt bestå en längre tid om det är otur. Våra gamla, unga och utvecklingsstörda som kan ha svårt med det abstrakta och blir därmed utanför samhället. Tycker att vi kan ha kontanter parallellt med digitaliseringen så att varje enskild individ kan göra det som hen känner sig mest trygg med. Varför ska det ena utesluta det andra? Hur tänker ni? Ni som ger era barn månads/veckopeng hur gör och tänker ni?

Fortsatt trevlig kväll!

Galen tanke...

... eller är det inte det? Igår var jag och fikade hos en god vän och vi sörrade om ditt och datten medan barnen lekte. I ett samtal så kläcker hon en ide som jag i stunden finner helt super galen. Men nämnde vad som sagts till göbben hemma och han tyckte kanske inte att den var lika galen. Så nu har jag grubblat och tänkt samt vridit fördelar mot nackdelar och inser att nej, iden är nog inte så galen trots allt. Det är faktiskt något som går lite hand i hand med mina värderingar och vision om framtiden. Så nu har jag bestämt att jag ska ägna denna ide lite mer tid och så får vi se vad som händer.

Sigrid har inte sovit på ca en vecka nattetid ordentligt. Hon kan vakna och vara väldigt orolig och vill inte ha mat men vill heller inte sova och hon blir bara arg när jag trugar i henne ett bröst eller en tutte. Själv vill man bara sova och jag tänker inte riktigt klart. Nu har jag nått min gräns för vad jag orkar så ikväll gav vi henne mera ersättning, tror ni hon åt? Nej, hon åt sina 60 ml och inte en droppe till så vi står i alla fall på samma ställe. Nu ligger hon och trätt i sin fina faders knä och gör honom tokig.

Solen har lyst hela dagen och det har varit så varmt och skönt ute så dagen har tillbringats utomhus. Än ligger en massa snö kvar men har gått ett varv och plockat lite skräp, vi har eldat lite ris, myst med hönorna och ammat så klart! Satt på lillstugans bro och där reflekterades solen så pass mycket att jag kunde sitta i kortärmad tröja en stund, vilken härlig vårkänsla.

Nu blir det att hoppas i sängen och hoppas på det bästa, imorgon är det lördag och ledigt för hela familjen så kanske man kan sova mitt i dagen en sväng...

//Maria

Inspiration!

Sociala medier är riktigt bra när det gäller att kunnas inspirera andra och bli inspirerad själv. Efter en bild med text på Instagram för några dagar sedan där mamman i familjen nattade sina barn i vagnen på kvällen med en prommis, tyckte detta lät himla bra. Inte tänkt den tanken alls. Vi är numera två hemma på kvällarna så ska försöka ta mig en sväng om på kvällarna med Sigrid i vagnen. Även om hon inte sover vidare sen så får hon en nypa frisk luft, sova en sväng så hon orkar äta mer sen och jag får lite väl behövd rörelse. Ikväll blev det ca fem km härlig prommis med nya vagnen. 

 

Tutek Turran heter vagnen. Två prommisar har jag testat och den känns riktigt bra. Sigrid ligger bra med gott om plats. Och det är så kul att en av våra barn får en liggdel, de andra barnen har haft sittdelen bara. Vilket också har fungerat väl men inser fördelen med liggdelen. 

Ett annat plus är att man rensar huvudet och kan reflektera över dagen, vilket är nödvändigt då de flesta dagarna går fort och man hinner inte alltid stanna upp. Jag har inte riktigt accepterat allt tjorv som varit under vintern heller så jag bearbetar mycket vid mina promenader. Sigrid tjorvar än med vikt och mat och tiden hon är själv. Sjätte barnet och hon är olik de andra ganska mycket. I både beteende och utveckling. Så mer prommisar kommer bli bra. 

Ett barn tältar inatt, våra barn älskar att tälta samt sova ute. Är tacksam för det! Det är sådana minnen de kommer ha med sig resten av livet. Lite vardagsäventyr med spänning. Påsklovet har givit flera tältnätter samt trädkojesovning. Äldste sonen har byggt en trädkoja en bit upp i trädet och där la sig två av barnen under bar himmel. Den äldste var så nöjd o sov så bra att han skulle flytta dit! 

Nu är det dejt med John Blund som väntar!

Tacksamhet!

Sista veckan har mina tankar gått till en familj som förlorat sitt först födda barn, en jättefin liten tös som valde att flyga iväg till änglarna. Jag kan knappt ana hur föräldrarna känner sig nu. Det måste vara det värsta som en förälder kan uppleva. Jag hoppas innerligt att de får den stöttning och hjälp som de är i behov av. Familjen står oss inte nära men mina tårar har runnit  för deras skull då jag försökt tänka in mig i deras situation. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn! All kärlek, styrka och mod till Er!

Samtidigt känner jag en otrolig tacksamhet för att vi har alla våra sex fina älskade barn hos oss. Friska och krya. Att ta tillvara på dagarna med barnen känns ännu viktigare, att prioritera vad som är måste göras och bör göras och vad som är viktigt för familjen i detta nu. Tiden går så fruktansvärt fort och jag vill inte sitta på äldre dagar och ångra saker utan jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och känna en trygghet i att jag gjorde rätt utifrån den dagens förutsättningar.

Att leva i nuet tycker jag är svårt, jag tränar varje dag på det och ibland går det bra och ibland mindre bra. När man som vi är en stor familj behövs det planering och ordnas med logistik emellanåt för att vardagen ska fungera väl. Men visst finns det saker som skulle kunna vänta på bättre dagar som jag ändå envisas med att göra. Ibland för min egen skull, för att må bra själv.

Idag ska jag eventuellt titta på en ny barnvagn. Vi har flera vagnar hemma men ingen som är toppen bra att styra. Endast syskonvagnen som är bra men det är så konstigt att styra den när det bara är Sigrid som ligger i den. Å singelvagnarna vi har är gamla och inte hela. Blir så irriterad varje gång jag är ute på prommis. Samtidigt är det en onödig kostnad då det är sista bebisen i familjen, om sambon får bestämma, men vill skämma bort lillan och mig själv nu. Om jag inte gör det misstänker jag att ångern får sätta in senare i livet. Det finns en hel del saker jag ångrar redan nu i beslut som tagits därför vill jag verkligen känna in vad jag känner och upplever och försöka göra det rätta! Som ett försvar är att vagnen var väldigt fin på bilderna och den var inte fruktansvärt dyr och lite använd.

Ta hand om varandra!

//M

Amning

Ett känsligt ämne, i alla fall för mig! Jag har alltid velat amma mina barn och har fått kämpa så in i norden för att få det att fungera. Med äldsta sonen fick jag pumpa som en tok och ge honom i flaskan eftersom han hade förstorade halsmandlar och problem med polypen vilket gjorde att han hade svårt att andas när han åt. Trots detta lyckades vi i ca 8 månader. Fyra nästkommande barn ammades också men vi fick kämpa som tusan. Bröstpumpen var min bästa vän med två av dem, med två fick jag det att fungera ändå. Nu med vår yngsta dotter blev det mer än kämpigt. Blod, svett, tårar, uppgivenhet, nu ger jag upp känsla och en kämparglöd som jag inte visste fanns. 

Allt började med kraftig mjölkstockning som blev i båda brösten med dubbla penicillin kurer och ett par dygn med intravenöst. Sen började återhämtningen för kroppen efter förlossningen och sjukdomstiden, både fysiskt och psykiskt. Jag tyckter att jag missat hela dotterns första tid som är bland den bästa. Tog väldigt lite foton och orkade inte riktigt vara nära på ett medvetet sätt. Jag hade alltid henne i famnen och vi myste av bara den men jag var inte fullt närvarande på grund av sjukdom. Detta gör att jag inte har så många minnesbilder som jag har med de andra barnen och detta är en så stor sorg att jag har svårt att förklara hur jag känner. Tänker på det dagligen och ibland fäller jag några tårar. Dottern kommer inte minnas detta så det är ju jag som måste arbeta med detta. Klurar på lite terapi arbete om detta senare. 

Fick erbjudande av läkaren på lasarettet att avsluta amningen men valde att svara nej. Istället köpte jag mig en pump och har sedan pumpat som en tok, minst 3-4 gånger per dag från början till idag ingen gång eller bara en gång. Hon har ammat hela tiden med hjälp av en amningsnapp men idag tar hon bröstet utan. Det är bara två tre månader jag kunnat lita på brösten och henne och jag behöver inse att det är väldigt bra jobbat med tanke på hela denna resa. 

Nu är hon precis fyllda fem månader och har ändrat sitt matbehov ganska mycket. Hon vill ha mer mat!  Hon har svårt att komma till ro och sova i och med det. I denna tid blev jag även magsjuk och problemen med att öka mjölken blev svår. Nu har hon fått en massa ersättning de sista två veckorna och jag gillar det inte! Tacksam att det finns ersättning men vill inte ge det. Innehållet är inte naturligt alls. 

Så med ytterligare en sorg att bearbeta tar jag an pumpen igen och ökar antal pumpningar och hoppas nu att mjölken kommer igång efter denna magsjuka så jag slipper ersättningen. Nu är ju dottra så pass stor att vi har börjat med smakportioner och hellre det än ersättning. 

Ja det är jobbigt när man inte kan styra över allt här i livet. Fler händelser att bearbeta och som gör att jag emellanåt är väldigt ledsen. Vill ha en revanch men jag är ensam om det, haha. Kämpar på med amningen några månader till, det känns så extremt viktigt. Tre av barnen har jag ammat väldigt länge och jag hoppas att dottern vill göra detsamma! Mitt mamma hjärta önskar det! 

Tjatig och gnällig mamma!

Fy vad jag känner mig en tjatig, gnällig och väldigt besvärlig mamma  gentemot sonens skola. Det är inget jag vill vara och jag är allt annat än bekväm i situationen. Samtidigt kan jag inte bara låtsas som att allt är bra. Ända sedan sonen började i förskola som liten har det funnits en magkänsla hos oss föräldrar som sagt till oss att detta barn inte är som alla andra. Men all personal inom professionen har alltid lugnat oss och sagt att det är bra. Ju äldre sonen blivit desto starkare magkänsla men inte något gehör från varken förskoleklassen eller skolan. Skolsystern sa till mig i ett av alla samtal "ge honom mera kärlek så löser det sig". Ord som var nedvärderade att höra och ord som jag aldrig kommer glömma, ord som tog extremt hårt i mitt hjärta. Vi gav och ger honom så mycket kärlek det bara går men ändå kvarstår problemen och det inte goda måendet hos sonen.

Sonen hann börja i femman innan vi blev skickade till BUP och det var när jag förlorade fattningen på ett utvecklingssamtal som den läraren förstod allvaret från vår sida! Fortfarande inte någon större förståelse från skolan men nu har vi åtminstone startat en utredning och får se vad den säger.

Häromkvällen fick sonen en panikattack när han skulle börja träna sina engelska glosor som ligger på en hemsida vid namn glosor.eu. Läraren hade lagt till två stycken meningar. Sonen började skrika, grina, hyperventilera, röra armar och ben på ett sätt som han inte brukar göra. Ungefär som när man blir tokig på myggen på sommaren, då flaxar man för att de ska försvinna. Hela han kropp blev som en överspänd fiolsträng, varenda muskel spände sig. Han visste inte var han skulle ta vägen. Hur jag än pratade med honom så nådde jag inte fram. Efter en promenad och många samtal lugnade han ner sig, det tog flera timmar. Allt detta för två meningar! Kontaktade skolan och berättade vad som hänt och bad att detta inte skulle göras flera gånger. Fick ett motiverande svar tillbaka från skolan om syftet och jag förstår läraren till punkt och pricka men hen förstår inte mig. Bad i alla fall att nästa gång en sådan här överraskning kommer vill jag veta det först så jag kan prata med sonen innan han loggar in samt att det vore bra om läraren pratade med sonen enskilt på skolan om syftet. När sonen på detta vis är förberedd så brukar det mesta gå så mycket bättre.

Hur i hela friden ska man få en skola att förstå sonens ökade behov? Mer förutsägbarhet, tydlighet och förberedelser så blir han mindre stressad och därmed klarar han vardagen mycket bättre och även kunskapsinhämtningen.

Hälsningar mamman som inte vill gnälla men måste

Vintern... eller är det vår?!

De sista åren har jag tänkt mer och mer på vårt klimat. Självklart för att media rapporterat mycket om det men även för att jag ser vad som händer på jorden. Ta tex denna icke vinter. Ingen snö och ingen kyla utan plusgrader, blåst o halka. Inte behöver man vara väldigt insatt i miljöfrågan för att förstå att det går åt fel håll just nu. 

Jag tror att alla människor behöver dra sitt strå till stacken genom mer medvetna val i sin konsumtion och att vi behöver ändra vår livsstil. Människan kan inte bara uttrycka sig "det ordnar sig" eller "det är inte så farligt" eller "politiker/makthavare måste agera" eller vilka ursäkter som kan finnas. Vi kan inte skylla på andra utan behöver se vår enskilda del i helheten. 

Matens pris är en bok som jag håller på att läsa, en bok som ALLA borde läsa!!! Det handlar om vad vi äter och hur den maten kommer till vårt bord. Från jord till bord helt enkelt! Men så enkelt är det inte utan hela processen är lång och komplicerad och många gånger väldigt förskräckligt dålig för djur och natur. Grisar som fixeras i sina bås (de kan bara ligga ner, ej röra sig), fiskar som får antibiotika för att de ska kunna finnas fler fiskar i dammen, grönsaksodlingar som kräver enorma uppvärmningskostnader för att vi ska kunna äta tex tomat året om och all konstgödsel som sprids på våra jordar. I Brasilien sprids även några av världens farligaste kemikalier ut över odlingarna för att plantan ska dö så att det blir lättare att skörda. På det sättet blir det mer kostnadseffektivt. När skogslandskap ska bli betesmarker sprida det också ut farliga kemikalier för att ta död på sly, buskar o annan växtlighet så att gräs sen kan växa. Tror det hette D-2,4. Många människor blir förgiftade av all denna användning. Ja listan kan göras längre över dessa negativa konsekvenser men jag stoppar här. 

Vi alla kan alltså göra medvetna val så långt det går. Att välja närproducerat och lokalt är bra, likaså att äta efter årstid. Behöver vi verkligen tomater mitt i vinter, kanske kan vi välja en annan grönsak? Å visst kan vi betala lite mer för att få svenskt kött som har det lite bättre. Å framförallt vi kan äta mer vegetariskt varje vecka. Mycket av djurhållningen i världen är inte okej utifrån ett miljöhänseende. Stora mängder av allt som odlas i världen går till djurfoder, ca 80% enligt boken och vår köttkonsumtion ökar vilket i sin tur leder till ännu mer kostnadseffektiva lösningar på betesmarker och djurhållning. 

Under denna bok har jag blivit arg, ledsen och frustrerad. Att sprida bokens titel och innehåll är det minsta jag kan göra för att få fler att få ytterligare ett uppvaknande. 

Planer för ytterligare en ökad miljömedvetenhet har startat hos mig!

Skolresa

Igår var två av mina barn med skolan på en längre resa. Enkel väg är det ca 25 mil, en lång resa för de flesta men särskilt för ett barn som går i 3-5:an. Det var två skolor från kommunen som åkte. Mina barns skola har en allmän uppmuntran till att inte använda mobiler på skoltid vilket jag uppskattar. Det är  bättre att barnen lär sig kommunicera och vara tillsammans, sitta och titta på en skärm kan man göra när man känner sig trött och då man är i sin ensamhet. Den andra skolan har ett helt mobilförbud, de lämnar in sina telefoner till läraren på morgonen, om jag förstått allt rätt.

Igår på denna bussresa hade ändå flera av barnen både mobiler och plattor med sig. Förstår varför, de som har en egen telefon har något att sysselsätta sig med och resan kan upplevas lite kortare. Det visades även film på resan. Men då har vi de barn som inte har någon mobil eller surfplatta, hur känner sig dessa barn tro?

I vår familj har vi tagit beslut att barnen får köpa sin egen telefon när de känner att de har råd eller att de vill ha eller känner ett behov av det. Hittills har ingen av våra barn valt att lägga pengar på detta då de har annat att lägga sina pengar på. De vill hellre leka och prata med sina vänner. Men i en ovan nämnd situation blir det väldigt snevridet. De blir helt utanför gemenskapen, jag vet dock att fler familjer har tagit samma beslut som vi och hur de barnen upplever/känner sig vet jag inte.

I en sådan här situation kan man tänka, var försvann "en skola för alla" och "ska jag behöva ändra det jag tror på för samhället/alla andra"? Samtidigt förstår jag att det är lättare att motivera en sådan här lång resa med lite muta eller belöning, lärarna gör faktiskt en uppoffring för barnen då deras arbetsdag bli längre samt att det kräver en hel del planering före resan samt att det ansvar de bär hela dagen. Jag uppskattar verkligen att de for men det är ledsamt när barnen kommer hem och är besvikna samt arga. Till saken hör även att ett av barnen konstaterade att det var orättvist men att hon var nöjd med resan ändå och när vi pratat en stund om livet och att det inte alls är rättvist så släppte hon detta. Däremot har jag ett barn som har problematik när det gäller rättvisa och han kan inte släppa taget om en sådan här grej utan måste ventilera detta en längre till. En sak som han lägger på sin redan stressade och jobbiga vardag. För honom hade det nog varit bättre att vara på skolan och arbeta, som en vanlig dag. Vilket han även uttryckte! Då hans rutiner och vanor förblev lika. Samtidigt som han måste pushas mycket för att våga testa och uppleva annat än hans vanliga vardag.

Att vi tagit detta beslut om mobiler är kort och gott att ingen av oss föräldrar tror på att barnen mår gott av en massa skärmtid och vi vet av erfarenhet att man fastnar väldigt lätt framför en skärm och kan då tappa tidsuppfattningen. Skärmen triggar huvudvärk/migrän (vilket en av mina barn har problem med), mycket stimuli som ska organiseras och tas om hand i hjärnan, näthat, mobbing och andra konflikter m.m.

Dessutom hade den andra skolan uppmuntran barnen till att ta med godis vilket mina barns skola nekat till. Så två olika faktorer som gjorde saken orättvis igår. Idag har jag mailat till mina barns lärare och frågat hur deras diskussion gått innan resan. När jag får ett svar på det är det så mycket lättare att prata med sina egna barn.

Ha en bra dag!

Plantering

Blivit mer o mer intresserad av odling de sista åren, det ätliga. Mestadels för att det är så mycket konstgödsel och besprutning på det konventionella som jag inte vill ge mig eller familjen. Men tiden är alltid knapp och jag vill oftast så mycket mer än vad tid och ork ger mig. Även om jag anser att mycket handlar om prioriteringar av tiden. 

Med mer kunskap ges också andra möjligheter därför har jag de sista åren läst många böcker om odling och gödsel som givit mig inspiration. Även Instagram och olika poddar som jag följer gör mig mer sugen att testa olika grödor. 

Idag har jag därför fått lite frön i jord som nu står på en fönsterbräda och mojsar. Ute har jag också planerat, vintersådd. La lite jord sen frön och ytterligare jord. Över detta skottade jag en massa snö. Tanken är nu att när det blir varmt så smälter snön och dessa frön får vätska som sin tur ger dem ett startskott. Förhoppningsvis kan vi skörda dill, sallad och spenat tidigt i år. 

Trevlig kväll! 

Länge sen!

Ojojoj så länge sedan jag skrev några rader här, trodde faktiskt inte att det var sååååå länge sedan. Men uppenbarligen ca ett och ett halvt år sedan. Förklaringen är många.Man blir less på saker och behöver ha ett uppehåll, vilket är en orsak och den andra är att livet kommit emellan. Det är så mycket som sker hela tiden med nära och kära. Bloggen har varit längst ner i prioritetsordningen. Nu har jag dock varit sugen ett tag på att återuppta lite bloggande, mest för min egen skull faktiskt.

Jag har alltid mått bra av att skriva och skrivit ofta och mycket under hela livet och känt att alla känslor inombords blivit lugnare. Samtidigt har det varit lite skumt, varför skulle man må bättre av att skriva av sig? Men då jag lyssnat en del på poddar och läst en hel del om människans hjärna och psykiska hälsa har jag förstått att skriva av sig det man känner och upplever hjälper människan till en godare hälsa. Fascinerande! Om jag blir så regelbunden här igen vet jag inte, inte heller hur intressant det blir för andra att läsa vet jag inte heller.

Sedan jag skrev förra gången har en stor grej hänt! Vi har fått en dotter till <3 att="" barn="" bearbetar.="" blev="" blivit="" d="" dag="" delaktig="" den="" det="" detta="" efter="" en="" energin="" f="" famn.="" fullt="" gammal.="" gjorde="" h="" hade="" hela="" henne="" hon="" i="" inte="" ist="" jag="" jlighet="" k="" kropp="" ldigt="" ledsen.="" liggandes="" liten="" livet="" ljuvlig="" llet="" m="" med="" men="" mig="" min="" n="" nader="" nbsp="" nde="" noll="" nskan="" numer="" och="" om="" ordentligt="" ork="" p="" r="" rd="" rlossningen="" rsta="" rt="" rta.="" rvarande="" s="" sin="" sista="" sjuk="" skulle="" sm="" soffan="" som="" sorg="" st="" stan="" start="" stor="" tiden="" tre="" troligast="" tur="" tv="" v="" var="" vara.="" vara="" varelse="" ven="" ville="">
Idag är det söndag och söndagsfix står på schemat! Att förbereda kommande vecka för alla i familjen så den fungerar väl gäller för mig och M han ska vittja näten tillsammans med han morbror och fru. Kanske att två av våra barn följer med också.

Ha en bra dag!