Ekorrhjulet

Go´kväll!

Under min arbetskarriär, alltså sedan studenten har jag arbetat, studerat, varit arbetssökande och föräldraledig i olika sysselsättningsgrader. Periodvis har det varit mer än 100% och perioder har det varit en lägre procent. Samhället strävar efter 100%, så även jag eftersom jag periodvis varit inskriven på arbetsförmedlingen. Då har jag inte haft något val. Jag har dock aldrig riktigt gillat detta med att lönearbeta som en tok och vara hur trött som helst när man är hemma och ledig. Den lediga tiden har som oftast handlat om att försöka återhämta sig. Framförallt de tider då jag varit runt 100%. Efter att barnen föds så har jag hellre varit hemma med dem än att lönearbeta. Å andra sidan ska man betala räkningar, mat samt andra utgifter som man har. Det har alltså varit att infinna sig i ledet och springa i ekorrhjulet. Trots att jag inte tyckt om det alls!

Vi har ändå haft tur, jätte tur faktiskt, jag har studerat med barnen hemma och sambon har önskeschema så vi har kunnat pussla ihop mycket och det har givit våra barn färre timmar på omsorgen och fler timmar hemma. För detta är vi otroligt tacksamma! I våras jobbade jag mina 80% men var otroligt trött och sliten samt saknade barnen mer än vanligt, främst den yngsta. Jag trivs jättebra på min arbetsplats samt med mitt yrkesval, men ibland blir det bara för mycket. Jag var ofta nedstämd och hann inte med det jag ville, varken på jobbet eller hemma. Kände mig otillräcklig helt enkelt.

Att göra en förändring är alltid svårt, ska det fungera eller inte? Blir det bättre eller sämre? Men vi valde att, jag går ner på 50% och sambon slutar ta på sig extrapass så att det blir mer stabilt på hemmaplanen och att vi får mer tid för återhämtning och våra intressen för att få må bra, att öka sitt välbefinnande helt enkelt. Att det blir mindre i plånboken är vi medvetna om och det krävs mer planering för att det hela ska gå ihop men det är det värt, tror vi! Nu har det gått några veckor in på terminen och jag har ork och energi för hemmaarbete och jag tycker mitt jobb är ännu roligare att utföra. Jag reflekterar mer och orkar ta in omvärlden på ett annat sätt. Så hittills är detta ett mycket bra beslut. Jag mår mycket bättre!

Alla har inte möjlighet att bryta de mindre bra mönstren med jobb och familjeliv utan måste kämpa på, all styrka till er! Men jag är övertygad att det finns människor som kan göra förändring. Ni som mår mindre bra eller är allmänt less och nedstämd, tänk utanför boxen. Vad är det som egentligen är viktigt? Konsumtion och status prylar, utlandsresor, m.m. eller familjen, hälsan och det allmänna välbefinnandet? Livet är alldeles för kort för att slarvas bort, utan det ska fyllas med glädje och sorg och var människa har rätt till att må bra och välja hur livet ska se ut. Därför jobbar vi mindre och ger våra barn glada och goa föräldrar som har tid för dem, för tid det är det som behövs!

Ta hand om er!
Kram

Lördagstankar

Just nu är det så många tankar i mitt huvud, flera av dem tar så mycket energi från mig och inget kan jag påverka. Självklart kan jag påverka på ett sätt men vissa saker bara är. Det går att påverka sina tankar, är de positiva eller negativa eller finns det möjlighet att göra en omformulering och på så sätt uppmuntra sig själv. Helt enkelt att arbeta på sitt mentala förmåga men det är inte lätt. Det är inte bara händelser som jag ska förhålla mig till utan även andra människor. Jag utgår från att alla människor gör sitt bästa, utifrån sina förutsättningar men är man olika som personer så kan det krocka ändå. Då går ens egna mentala förmåga på högvarv vilket innebär att ytterligare energi går åt. Oavsett så hoppas jag på något bra utav detta!

Bredvid mig ligger världens sötaste bebis, en bebis som växer och utvecklas för var dag. Det är så mycket som händer för henne just nu att det är svårt att hänga med samt förstå att vi snart inte har någon bebis hemma längre. Snyft! Att se hennes glädje när hon kommer på något nytt eller upptäcker nya saker i sin omgivning är ljuvligt men samtidigt skriker och gråter mitt hjärta. Bebistiden är den bästa tiden, doften och myset och kärleken till ens barn är så stort. Så stort att jag tror inte det finns ord som kan beskriva de känslorna. Sambon vill inte ha fler barn och det gör mig ledsen, in i märgen. Självklart respekterar jag det men jag har mycket att bearbeta själv för att komma vidare. En stor sorg för mig. Normen är väl två eller tre barn och vi har sex gemensamma. Jag borde vara nöjd. Trots det känner jag mig inte klar. Kanske är det känslor som kommer med tiden, att det liksom behöver växa fram. Men just nu är det väldigt jobbigt.

Ni som läser och har barn, växer "jag är nöjd" känslor fram eller är det en känsla som bara uppstår?

Att få följa sina barns utveckling från bebis och uppåt i åldrarna är helt underbart. Varje ålder har både mindre trevliga sidor och väldigt trevliga sidor och allt däremellan. Är även väldigt fascinerad över hur olika barnen är trots samma föräldrar, och vad vi tror, ganska lika uppfostran samt lika grundvärderingar i familjen. De äldre barnen kan man hitta på en hel del med nu och de kommer med förslag och vi kan diskutera med dem på ett helt annat sätt. De båda är även på väg in i tonåren och det kan bli en spännande tid, så även skrämmande. Beroende på hur de tar motgångar och i vilket social krets de hamnar i.

Nu har klockan tickat iväg och John Blund knackar på dörren. Imorgon är en ny dag som bör innehålla en del arbete då jag som vanligt ligger ett steg efter. Men jag hoppas även att det blir en del gårdsarbete gjort. Det är mestadels helger som jag hinner arbeta på gården, på vardagarna är det fullt upp med så mycket annat. Men snart sommarlov...

Ta hand om varandra!
//Maria

Världsautismdagen

Hejsan!
Det mesta verkar idag ha en speciell dag och idag upptäckte jag att det är världsautismdagen. Detta vill jag på ett eller annat sätt uppmärksamma då vår äldsta son har både det och ADD. Det är troligen många människor, både diagnostiserade och inte, som kan känna igen sig i de typiska dragen för autism. Här hemma skämtar vi lite om det för att avdramatisera det hela samt att sonen inte ska känna sig utpekad i alla situationer. Hittills har det fungerat ganska väl. Vårat liv är väl inrutat med dagliga rutiner, tydliga förberedelser, scheman, många påminnelser och väldigt många tillrättavisningar med efterföljande förslag till strategier när liknande situationer inträffar samt en hel del olika anpassningar.

Exempel på anpassningar som fungerat väldigt bra är bestämda platser vid matbordet, problem blir alltid när det kommer gäster men i den mån det går behåller familjen sina platser då brukar det gå hyfsat bra. Gäster, framförallt mor och farföräldrar, märker inget just då men när lugnet lagt sig kommer sonens tankar, funderingar och upplevda orättvisor och så är dialogen igång. Eftersom sonen inte har något stopp när det gäller fikabröd har vi börjat med att räkna var kaka och lägga upp precis så många det går åt, ge honom dem förutsättningarna så blir det inget tjat eller irritationsmoment om att; bara en till.

Vi har haft stora problem med barnens rum, de har delat rum länge eftersom vi inte har haft möjlighet att bygga om huset i den mån vi borde, av olika anledningar. Sonen har stört sig på det mesta, han får inte ha sin ordning, det blir oordning i hans lilla hörna, någon snarkar eller snörvlar m.m. Sonen har blivit väldigt arg för detta, plus en massa fler saker, som i sin tur lett till en massa konflikthantering precis i sänggående där fler blivit upprörda. Som i sin tur slutat med att sonen somnat i vår säng eller så har han legat vaken väldig länge och fått för lite sömn.

Men en morgon, då det varit väldigt många tråkigheter säger dottern "kan inte S flytta till Lillstugan?" Magnus och jag utbyter några snabba blickar och efter ett par dagars arbete kunde sonen flytta dit. Han har numera sitt rum i vår Lillstuga som står i nära anslutning till boningshuset. Han trivs som fisken i vattnet. Han har det lite kallt men tog med sig en extra filt och en sovsäck så han anser att det fungerar. Han har det tyst, han får ha sin egen ordning, ingen rör hans grejer och det bästa är att han har en tillflyktsplats när han känner att det är för mycket runtomkring. Från början kändes detta konstigt och märkligt, att han skulle bo där ute men nu efter att vi testat ett par tre veckor inser jag att detta är den bästa anpassningen vi gjort! Vi andra får lugnt omkring oss när han är ute hos sig och han får  den ensamtid i tystnad som han är i stort behov av. När han orkar med oss andra kommer han in.

Mycket mer har vi gjort för att vardagen för honom och resten av familjen ska fungera och vi hoppas på mer och bättre verktyg ju mer vi lär oss om dessa diagnoser samt om just sonens behov.

Ta hand om varandra där ute!
Kramen

Rötter

Nu är min mormor begraven! En vacker och fridfull stund i Ekerö Kyrka. Alla barn deltog och de var oerhört duktiga ❤️ Känner mig stolt över dem, det gör jag alltid men nu lite extra. 

Min mamma, min syster och jag gick även igenom en hel del saker efter henne och så många minnen blomstrade upp. Tankar, minnen och tysta tårar blandades i själen och hjärtat. 

Nu sitter vi i bilen och kör hemåt, tårarna trillar utefter kinderna och allt känns jätte tungt. Jag har alltid tyckt att det varit skönt att komma hem, att köra hemåt har varit fridfullt. Att få hälsa på mormor och morfar och se att de mådde bra räckte då, idag är det annat. Den förra resan och denna resa är det inte alls fridfullt att köra hemåt. Minnen och känslor blandas och tankarna har ett eget liv. 

Att det skulle bli så här känsloladdat hade jag inte riktigt räknat med, att ens rötter är så starka! Morfar är gammal och förvirrad vilket inte gör saken bättre, önskar någon hade varit i hans närhet som kunde titta till honom lite oftare. En kaffekopp lite nu och då med lite sörr.  Hemtjänsten gör ett bra jobb men tänker mig familjen när jag beskriver ovan. Känner samtidigt en stor tacksamhet att mamma och pappa kan köra lite nu o då till stan och att de bor nära oss, om något inträffar så kan vi hjälpa varandra. 

Ett sorgligt och ledsamt inlägg men var tvungen att få ur mig något innan jag exploderar. 

Ta hand om varandra om vårda era relationer, en dag är det för sent! 

Segla i frid Mormor ❤️

Funderationer

Jag ser mig själv som stark och envis med förmågan att kämpa med vassa armbågar. Jag vill att rätt ska vara rätt och är något fel vill jag rätta till det. Jag älskar att prata och att skriva, kommunicera med andra människor samt vända och vrida på saker. Alltid får man någon ny input att fundera över och kanske att man förändrar sitt tankesätt eller kommer på något nytt och bättre. Jag läser gärna andra bloggar och lyssnar på poddar för att ytterligare få mer input och få möjligheter att se på saker utifrån olika perspektiv. 

Nu blåser det förändringars vindar, jag känner mig inte lika stark och envis längre och jag orkar inte kämpa för det jag brinner för på samma sätt längre. Anledningen är att så mycket tråkigheter hänt sista åren och i många år har vi fått kämpa för vår sons behov. Mormor och morfar är gamla och mår inte toppenbra, mormor har fått diagnos och morfar har misstänkt diagnos. En dag i taget när det gäller dem. Jobbigt eftersom de bor så pass långt ifrån oss och möjligheterna är små att hälsa på ofta. 

Ända sedan sonen föddes har vår magkänsla funnits att något felar, vi har hela tiden fått "slåss" för att förklara och beskriva hans beteende och vi har fått noll förståelse från alla. Allt från BVC, skolhälsovård och förskola/skola. Vi har kämpat i det tysta, försökt inhämta kunskap från olika håll men svårt då vi inte vetat riktigt vad som felar. Testat väldigt många olika metoder, inte mycket har fungerat. Pluggat psykologi och gjort ytterligare förändringar. Till slut fick vi vår bekräftelse med en multidiagnos. Många dörrar öppnades och mycket hjälp och en helt annan förståelse från omvärlden har infunnit sig. Däremot har nu insikten själv kommit ikapp. Vi har en handikappad son! Det är livslångt och mycket hjälp kommer han behöva på sin livs resa. Vi kommer troligen alltid att få kämpa för honom i dagens byråkratiska värld. 

Snart är min föräldraledighet slut, vilket är med blandade känslor. Jag har helt underbara arbetskamrater och jobbet är jättekul med många utmaningar. Men att vara hemma med barnen är dock ändå det jag  trivs allra bäst med. Att lämna lillskrutt hemma med pappan och fara till jobbet känns oerhört jobbigt. Tacksam över att vi slipper skola in henne på förskolan nu iaf. Men jag vill ju vara hemma längre men samtidigt kan jag inta ta pappans möjlighet till ledighet också. Jag hoppas dock att hon inte väljer att sluta amma tvärt bara för att jag är borta några timmar mitt i dan. Hoppas på att kunna amma länge till. Men det blir nog bra, bara jag kommer igång med jobbet och finner en bra balans mellan familj och jobb. 

Idag är det kallt ute och därmed ett otroligt fint vinterväder. Så nu tänker jag klä på barnen och se till att vi alla får lite frisk luft så batterierna laddas så vi blir lite piggare. 

Ta hand om varandra!