Min mamma, min syster och jag gick även igenom en hel del saker efter henne och så många minnen blomstrade upp. Tankar, minnen och tysta tårar blandades i själen och hjärtat.
Nu sitter vi i bilen och kör hemåt, tårarna trillar utefter kinderna och allt känns jätte tungt. Jag har alltid tyckt att det varit skönt att komma hem, att köra hemåt har varit fridfullt. Att få hälsa på mormor och morfar och se att de mådde bra räckte då, idag är det annat. Den förra resan och denna resa är det inte alls fridfullt att köra hemåt. Minnen och känslor blandas och tankarna har ett eget liv.
Att det skulle bli så här känsloladdat hade jag inte riktigt räknat med, att ens rötter är så starka! Morfar är gammal och förvirrad vilket inte gör saken bättre, önskar någon hade varit i hans närhet som kunde titta till honom lite oftare. En kaffekopp lite nu och då med lite sörr. Hemtjänsten gör ett bra jobb men tänker mig familjen när jag beskriver ovan. Känner samtidigt en stor tacksamhet att mamma och pappa kan köra lite nu o då till stan och att de bor nära oss, om något inträffar så kan vi hjälpa varandra.
Ett sorgligt och ledsamt inlägg men var tvungen att få ur mig något innan jag exploderar.
Ta hand om varandra om vårda era relationer, en dag är det för sent!
Segla i frid Mormor ❤️
