Hejsan!
Det mesta verkar idag ha en speciell dag och idag upptäckte jag att det är världsautismdagen. Detta vill jag på ett eller annat sätt uppmärksamma då vår äldsta son har både det och ADD. Det är troligen många människor, både diagnostiserade och inte, som kan känna igen sig i de typiska dragen för autism. Här hemma skämtar vi lite om det för att avdramatisera det hela samt att sonen inte ska känna sig utpekad i alla situationer. Hittills har det fungerat ganska väl. Vårat liv är väl inrutat med dagliga rutiner, tydliga förberedelser, scheman, många påminnelser och väldigt många tillrättavisningar med efterföljande förslag till strategier när liknande situationer inträffar samt en hel del olika anpassningar.
Exempel på anpassningar som fungerat väldigt bra är bestämda platser vid matbordet, problem blir alltid när det kommer gäster men i den mån det går behåller familjen sina platser då brukar det gå hyfsat bra. Gäster, framförallt mor och farföräldrar, märker inget just då men när lugnet lagt sig kommer sonens tankar, funderingar och upplevda orättvisor och så är dialogen igång. Eftersom sonen inte har något stopp när det gäller fikabröd har vi börjat med att räkna var kaka och lägga upp precis så många det går åt, ge honom dem förutsättningarna så blir det inget tjat eller irritationsmoment om att; bara en till.
Vi har haft stora problem med barnens rum, de har delat rum länge eftersom vi inte har haft möjlighet att bygga om huset i den mån vi borde, av olika anledningar. Sonen har stört sig på det mesta, han får inte ha sin ordning, det blir oordning i hans lilla hörna, någon snarkar eller snörvlar m.m. Sonen har blivit väldigt arg för detta, plus en massa fler saker, som i sin tur lett till en massa konflikthantering precis i sänggående där fler blivit upprörda. Som i sin tur slutat med att sonen somnat i vår säng eller så har han legat vaken väldig länge och fått för lite sömn.
Men en morgon, då det varit väldigt många tråkigheter säger dottern "kan inte S flytta till Lillstugan?" Magnus och jag utbyter några snabba blickar och efter ett par dagars arbete kunde sonen flytta dit. Han har numera sitt rum i vår Lillstuga som står i nära anslutning till boningshuset. Han trivs som fisken i vattnet. Han har det lite kallt men tog med sig en extra filt och en sovsäck så han anser att det fungerar. Han har det tyst, han får ha sin egen ordning, ingen rör hans grejer och det bästa är att han har en tillflyktsplats när han känner att det är för mycket runtomkring. Från början kändes detta konstigt och märkligt, att han skulle bo där ute men nu efter att vi testat ett par tre veckor inser jag att detta är den bästa anpassningen vi gjort! Vi andra får lugnt omkring oss när han är ute hos sig och han får den ensamtid i tystnad som han är i stort behov av. När han orkar med oss andra kommer han in.
Mycket mer har vi gjort för att vardagen för honom och resten av familjen ska fungera och vi hoppas på mer och bättre verktyg ju mer vi lär oss om dessa diagnoser samt om just sonens behov.
Ta hand om varandra där ute!
Kramen
