Relation-förtroende-besvikelse

Hej!
Idag har vi haft ärenden i grannstaden med ett av barnen och samtidigt passade vi på att shoppa lite behövliga saker inför hösten och vintern. Även några bra fynd på Dollarstore gjordes. Billigt och bra för en tunn plånbok men säkert inte helt okej för dem som tillverkat dem.... Försöker alltid att tänka på hela processen, material och tillverkning samt transporter och det där emellan Men samtidigt måste jag se till familjens behov och ekonomi. Å som tröst till mig själv är att det sker inte så ofta numera, handling av billiga saker som kanske inte är helt okej för människovärdet och miljön.

Yngsta barnet som inte gillar att åka bil gillade det inte idag heller, skrik och gråt hela vägen. Vi blir så stressad hela familjen av detta så bilåkning undviks in i det längsta. Klockan går alldeles för fort dessa dagar då man är på resandets fot och det blev alldeles för sent hem. Men tack och lov var middagen framplockad och barnen kunde börja äta direkt och sen börja med kvällsrutinerna. I detta mindre kaos som utbröt med hungriga barn, trötta barnvakter och stressade resenärer (över allt skrik i bilen) upptäckte jag att det var städat på ett ställe där jag visste att det fanns påminnelselappar och post. Spontant höjer jag rösten och frågar efter allt som legat där. Lika spontant blir jag så arg. Jag hatar verkligen när andra  människor fixar och grejar och städar i mitt hem. I mitt hem ordnar jag (o sambon) med saker utifrån vår tid och prioritering den dagen. Eftersom det är bara vi som vet vad som behöver göras när för att alla måsten ska hinnas. Å familjetiden är det som ligger på första plats, sen kommer städ, tvätt och annat. Jag struntar fullkomligt om det är skit i hörnen och flygande dammråttor, sånt kan jag ta sen. Inget som rymmer direkt.

Att upprepade gånger få uppleva att förtroendet spricker gör ont, framförallt då det bör byggas upp istället för att rivas. Jag kämpar med mitt tålamod var gång men idag har varit en dag med lillasysters skrik och besked som gjort mig tankspridd och som krävt en hel del energi av mig och så mötas av detta, då finns inget tålamod kvar.

Nu ska vi lägga barn och ta en vända hos djuren och leta papper...

//Maria

10 månader!

Nästa vecka blir vår yngsta 10 månader! Det är ofattbart! Tiden går så otroligt fort och vissa perioder är det svårt att hänga med mentalt. När dottern föddes drabbades jag av en kraftig mjölkstockning och det var mycket mediciner och sjukhusbesök. Mitt liv var i sjukbubblan istället för i bebisbubblan. Jag var omtöcknad och hade ingen energi till något, rädd att jag inte skulle kunna amma och dåligt samvete för resten av familjen eftersom sambon/pappan fick ta allt arbete som gällde barn, djur och hus. I nästan två månader var jag sjuk innan jag kände mig helt återställd. Kameran hade inte tagits fram särskilt mycket under denna tid eftersom sambon inte tänker på den i vanliga fall och jag, ja hade helt andra saker i huvudet än kameran. Annars har jag tagit en massa foton i olika situationer. Jag vet att jag inte kunnat göra så mycket annorlunda då men jag kan inte acceptera att det blev som det blev. Den tiden som jag älskar så mycket gick på något vis förlorad och jag kan inte vinna tillbaka den. Min tanke var att mysa med alla barnen, åka skidor, ta barnvagns prommisar och hälsa på folk. Som jag brukar. Nu fanns ju tiden då jag var hemma och inte jobbade. Men det blev inte så! Detta är en sorg som är svår att hantera! 

Ytterligare jobbigt är det då sambon inte vill ha fler barn, därför skulle jag njuta ännu mer och ta tillvara på tiden ännu mer, detta är ju sista bebistiden. Allt detta gör så ont så ont! 

Efter att jag blev frisk har jag njutit, tagit vara på tiden, burit och skämt bort skruttan, tagit massor av foton mm. Men att hon är så stor nu är svårt att förstå. Samtidigt är det kul att följa allt hon lär sig och den utveckling hon gör. Min fina bebis! 

Sambon blir kanske glad när skruttan blir större i alla fall, han blir åsidosatt. Barnen går först! 

Ha en fin dag! Maria 

Sommaren

Vilken sommar! Även om den fortfarande är här så känns det att hösten är på intågande. Framförallt idag då vädret varit allt annat än varmt. Kraftig blåst, kring femton grader varmt och molnigt. Även några regndroppar har fallit. 

Vi har arbetat med diverse projekt hela sommaren, både planerade men också en "akut" grej. Akut grejen blev ett nytt hönshus då det gamla inte var anpassat till just hönor och därmed svår städat, typ omöjligt att städa. Pga det fick vi någon trist parasit, som gjorde att våra fina kycklingar dog. Men snart har vi ett isolerat fint hönshus anpassat till just hönor. Detta till barnens stora förtret då deras rum ytterligare blev åsidosatt. Men men det finns ju en höst också. 

De sista två dagarna har varit väldigt arbetsamma känslomässigt. I våras köpte vi två söta kattungar, Musse och Lady. Då vår katt är väldigt gammal och kanske inte orkar så länge till. Lekfulla och full av bus. De var helt hopplösa, lite tillsägelse brydde sig de inte om. Musse provocerade gärna hundarna och han kaxade sig alltjämt. I lördags kom han för nära en av hundarna (grönlandshund) och det small. Vi såg inte själva händelse förloppet men dottern såg att han åt på något. Hon tyckte det ser märkligt ut och springer dit. Det skriket och den omedelbara reaktionen från henne kommer sitta kvar länge i mitt huvud. Jag sitter och ammar samt dricker kaffe, lägger ner bebis på gräsmattan och springer till hunden. Å skriker jag också för fy fabian vilken syn. Vår fina söta och goa Musse finns inte mer på jorden. Hunden hade börjat tugga på katta ochäven om det inte var så länge sedan olyckan hände är en grönlandshund med 

stark jaktinstink och överlevnadsförmåga snabb. Fick ta upp Musse med spade så allt kom med, vände på honom och ordnade till det så han såg fin ut inför begravningen. Synen sitter fastklistrad på min näthinna och vet inte hur jag ska kunna släppa detta. Alla barnen hjälpte till med att gräva hål, samla granris, blommor och stenar samt favoritleksaken. Vi grävde och grät, grävde och grät. 

Nu ligger vår fina Musse begraven och jag hoppas han har det bra i katthimlen. Han är så mycket saknad! 

Å hunden lever men fick en redig utskällning men till vilken nytta?! Vad kan man göra med en nedärv jaktinstinkt... typ inget alls! Men ingen är kompis med honom än. 

Hoppas tiden suddar ut bilden av detta för jag har ont i magen så fort jag tänker på Musse. Vill minnas hans glittrande och busiga ögon, hans mysiga kurrande och hans vackra täckning, ja hela honom. En tuff tid! 

//Maria