Idé

Jag har fått en ide! Det får jag ganska ofta men denna är inte gjord på en handvändning utan det kräver många beslut som jag vet kommer men även många beslut som måste tas på vägen som jag inte kan förutse. Det kommer tas på många sätt, mest negativa därför tänker jag inte avslöja något alls. Men det rör hela familjen! Dock tror jag att det kan komma blir nice, riktigt nice :) Jaja tids nog får alla nyfikna veta, än så länge arbetar och tänker jag i min ensamhet :)

Magnus har hört av sig, på den plats dom befunnit sig på de sista dygnet har haft täckning. Otroligt värdefullt att höra hans röst. Då vi är vana att som oftast att vara tillsammans är det väldigt jobbigt när man är ifrån varandra och speciellt nu när det handlar om tre veckor. Men nu är det bara en vecka kvar, skönt :)

Även barnen tycker det är jobbigt när pappa är borta därför hade vi planerat in en massa kul denna helg. Vi skulle köpa gummistövlar, gå på restaurang och ev. bowla, ta fram cyklarna och ställa in vinterprylar, kompisar och barnzumba. MEN denna förbannade magsjuka attackerade oss igen :( Denna gång var det Hampus som drabbades. I torsdagskväll åt han middag & kvällsvälling som vanligt och en timme senare var det dax. Att en sån liten kropp kan häva ur sig såna enorma mängder är ett mysterium. Från ca 19,30-02,30 kräktes han. Å så trött han va! Min trötthet sattes på prov då jag skulle finnas för Hampus & Vidar samtidigt. Insåg min begränsning och ringde mamma och pappa. Jag AVSKYR att be om hjälp, det är bland det värsta jag kan göra men jag hade ingen återvändo denna gång. Så pappa körde hit mamma som var hos mej ett dygn. Hon tog Vidar och jag fick ägna tiden till Hampus, förutom amningarna då. Så allt förflöt på bra trots allt. Meddelade Magnus som var på väg hem på studs, hur han hade tänkte det vet jag inte men han fick sådant dåligt samvete att inte finnas hos oss då han verkligen behövdes. Idag är det lördag och Hampus äter inte än utan har fortfarande ont i magen, han får iaf behålla vatten. Hoppas han är lite piggare imorgon.

En tanke som jag ofta tänker på är detta med vänskap & relationer. Det finns medmänniskor i min närhet som jag verkligen tycker om och som jag mer än gärna umgås med, men det är som oftast en envägskommunikation och detta gör mej så besviken. Varför är det jag som måste fara dit, jag som måste ta initiativ till ett möte, jag som skickar det där mezzet?? Kanske har vi vuxit ifrån varandra eller så har jag sagt eller gjort något som sårat denna människa, isf är det väldigt omedvetet, men detta är så tråkigt. Möjligen vid någons födelsedag att vi ses men inte mycket mer än det. Jag är inte den personen som alltid orkar vara den drivande eller den sociala utan ibland skulle det va gött med ett samtal/mezz om en träff. Upplever detta från flera familjer och tänker även att en del familjer tycker kanske det är väldigt jobbigt när vi kommer som dock är sju personer! Å så spelar det roll hur det fungerar med barnen, en del kompisar till oss som oxå har barn fungerar det mindre bra mellan barnen och då drar man sig längre innan man ses eftersom barnen alltid är med. Ytterligare en reflektion är att de flesta i vänkretsen har barn och heltidsjobb = mycket att stå i! Å att vänskapen ligger på glöd under några år men då barnen är större kanske vänskapen återupptas. Jag vet inte, jag försöker iaf göra så gott jag kan och lite därtill för att hela familjen ska få en liten del i kakan och även jag själv. Men svårt är det!

Nu blev det ett väldigt långt inlägg, men gött är det att sätta ord på sina funderingar. Nu väntar Troja och sen blire John Blund dejt. Vidar har sovit mycket bättre de sista nätterna, hoppas han fortsätter med det. Godnatt!