Besviken!

Ett dilemma som vi (föräldrar) har är att sonen mer än gärna vill leka med en kompis och vi ringer denna kompis flera gånger om men det går aldrig. Antingen svarar de inte i telefonen trots mobil och de ringer aldrig upp, när jag frågar så sägs det bara "mm det var konstigt, då var vi hemma". Eller så svarar de men meddelar att det inte går idag eftersom det är ditten och datten som ska göras eller att de ska bort. Ja självklart kan det vara på detta vis, att periodvis går man om varandra, men i två års tid har det varit ungefär samma visa nu. Om jag inte är ute och cyklar så har kompisen ringt en eller ett par gånger under dessa år. De gångerna har jag släppt allt och låtit barnen lekt! Rätt eller fel?

Man kan ju undra om det är kompisen som inte vill leka eller om det är förälderna som avgör eller är det så enkelt att kompisen egentligen inte gillar att leka med sonen? Hur det än är så känns det förgävligt att det är så här, varför kan man inte vara ärliga mot varandra? Kan inte den andra familjen säga som det är, oavsett vad det är, istället för att förhala allt på framtiden. Det är inte kul att se sonen bli ledsen gång på gång och känna sig besviken och ledsen samtidigt som jag inte kan säga mycket till tröst. Visst är detta en lärdom som sonen måste lära sig och till slut kommer han inte vilja ringa själv eftersom han blir sviken gång på gång. Men just nu känner han sig troligast väldigt ensam då syster yster har kompisar som ringer och hon far och flänger och sonen blir nästan alltid hemma, ledsen och övergiven. Jag försöker föreslå andra men det är just denna kompis han vill leka med. Vad ska jag göra & säga? Maktlös känner jag mej.

Jag tror nämligen inte att detta dilemma egentligen ligger på barnen utan på oss föräldrar, speciellt den andra familjen eftersom jag misstänker att de ogillar våra regler och uppfostran. Men måste sånt gå ut på barnen? Jag kräver inte "våra" regler när jag far med barnen någon annanstans och jag kan inte frångå våra regler när barn leker här hemma. Resonerar jag fel, ge mej argument och tankar isf!!!!

De har lovat flera gånger, senast i fredags att de skulle komma förbi eller höra av sig, men nej. Och sonen väntar och väntar och hoppas....

Förslag om vad jag kan göra emottages tacksamt!