Stor familj

Jag har aldrig känt mej annorlunda bara för att vi valt att skaffa fler barn än normen men ibland funderar jag om det är antal barn och den ofrånkomliga rörelse som blir när vi äntrar ett hus som är orsaken till att vissa i vår bekantskapskrets slutat höra av sej. Eller är det så att någon av oss vuxna sagt/gjort något som vi inte är medveten om? Eller är det barnen i sej som är problemet? Dessa frågor funderar jag på, speciellt de sista dagarna då jag fått ett sms som jag inte riktigt kan tyda. 

Vi har människor runtomkring oss som vi tycker väldigt mycket om, Magnus är duktig att ringa medan jag brukar skicka ett sms till dessa för att hålla vår relation levande. Men som oftast blir det inget svar, detta har gjort att jag tillslut skickat färre sms till dessa och tänker "vänta" ut dem. Se om de hör av sej på ett eller annat sätt, men nej. Tyvärr hör jag inget alls om det inte är något speciellt ärende. Å då kan jag inte låta bli att fundera över anledningen! Har de för mycket med sitt eget att tiden och orken inte finns för att vårda en vänskapsrelation? Har jag sagt eller gjort något opassande? Är det jobbigt när vi kommer med fem barn? Har vi endast vuxit ifrån varandra? 

Svar får jag inte och det känns jobbigt! För HUR ska jag bete mej, låtsas som ingenting och köra på som vanligt eller ska jag dra mej tillbaka? Jag vill ju göra rätt! Vad har Du för tanke om detta?

Mamma och pappa kom ikväll och vi åt tacos tillsammans sen promenerade vi till Föreningshuset där brasan tändes och byn bjöd på fika, en lagom och trevlig tillställning.

Tack för ordet!